Hej igen

Idag bär det av mot Mora längs Vasaloppsleden.
Om saker och ting går som jag tror att de kommer att göra så bör jag vara framme någon gång i slutet av nästa vecka.
90 km borde inte ta längre än så.

Hej från en kartong tills vi hörs nästa gång!

Kära dagbok

Hej

Det var ett tag sen nu, men här sitter vi igen. Jag här och ni som läser någon helt annanstans.
Min tanke med det här inlägget (den lilla som fanns för fem minuter sedan) var att göra ett litet bildspel för er där jag lägger upp en bild på något jag fotograferat under de senaste dagarna, skriva en rolig liten kommentar som får er att känna er sådär härliga inombords över att ni sitter just där ni sitter och inte där jag satt när jag tog bilden.
Men som ni säkert förstår så har tanken gått i kras. Här på Sälens vandrarhem är tyvärr inte uppkopplingen den bästa, vilket gör uppkladdandet av bilder mitt i texten väldigt långsamt, och jag orkar inte sitta här och vänta på att bilderna ska ladda färdigt. Så ni får helt enkelt föreställa er att jag har tagit vackra bilder av allt mellan himmel och jord.
Dock så måste jag tillägga att bland bilderna fanns ett antal månader ur FIB Aktuellts kalender från 1969..bara så att ni föreställer er det också.

Nu när vi tagit oss igenom detta lilla missöde ska vi väl fortsätta till det mest intressanta av allt.
Vad har jag egentligen gjort de senaste dagarna?
Jag staplar upp dem en efter en och beskriver det jag kan komma ihåg som är värt att veta.

Dag 1

Familjen bilar ner till "the drop zone" för att lämna mig där och låta mig påbörja min vandring till änglarnas land. Vi kom fram vid fem-halv sex tiden och det hade precis börjat regna.
Efter ett väldigt kort farväl trampade jag med friska steg ut i skogen längs Kungsleden mot spännande äventyr. Äventyren infann sig inte. Bara regn.
Efter ungefär en timmes trampande kom jag fram till den första raststugan där jag stannade och knaprade på ett äpple. Skickade ett sms till mamman för att checka läget (hade inte väntat mig att ha täckning så långt ute i ingenstans men uppenbarligen så vet jag inte lika mycket som jag tror)
Efter en kort rast fortsatte jag min färd längre in i skogen.
Men då regnet tilltog och jag var trött efter den långa färden med bil så kan jag väl tänka tillbaka och se att jag nog borde ha stannat.
När jag väl bestämde mig för att slå upp mitt tält var klockan nästan nio på kvällen. Genomblöt och irriterad över att ha läst kartan fel gång på gång kämpade jag febrilt med tältet för att på något sätt resa det utan att låta ryggsäcken med all packning bli blöt den med.
Det var naturligtvis inte lika lätt som jag hade önskat och efter att ha kontaktat min mor igen för att försäkra henne om att allt gick bra så la jag mig för att sova.
Jag åt ingen kvällsmat den dagen.
Och när jag låg där började jag fundera, över vad jag faktiskt gett mig in på (vilket jag aldrig gjort tidigare, tro det eller ej), hur otroligt långt ifrån allting jag faktiskt befann mig. Visserligen hade jag mottagning, möjligheten att ringa till vemsomhelst om jag ville det. Men att ringa till någon och möjligheten att gå ner och säga "hej" till någon är otroligt stor. Stor på ett sätt man inte kan tänka sig eller ens förstå om man inte legat där ute i ingenstans och upplevt den första hand.
 Jag grät som jag inte gjort sedan jag var barn. Bölade rakt ut i tältet. Tårarna rann ner för ansiktet på mig.
Jag har gråtit över olika saker i mitt liv, saker som jag trott var värda att gråta över.
Men det var många år sedan jag grät på det viset.
Och sedan somnade jag.

Dag 2

När jag vaknade nästa morgon var jag genomfrusen. Klockan var tio över fyra och det första jag gjorde var att dra på mig min mössa, sätta på mig mina sockor och sen somna om.
Klockan var halv tio när jag vaknade nästa gång. Denna gång beslöt jag mig för att stiga upp på riktigt.
Jag tog mig tiden att koka lite choklad och äta lite ordentligt. Sedan packade jag ihop alla mina grejer och påbörjade min resa igen.
 Känslan av ensamhet från kvällen innan hade bytts ut mot en glädje av upptäckarlust och njutning över det vackra vädret. Jag hörde av mig till min mor och berättade att natten gått bra men att jag känt mig lite illa till mods ändå.
 Tappade min mössa någon gång under dagen. Traskade stadigt på i 16km innan jag återigen beslöt mig för att ta till tält och sovsäck för att sova.
Inte mycket spännande hände denna dag om jag ska vara ärlig. Inga djupa funderingar, bara glatt trampande längst stigar och över en och annan myr.

Dag 3

Denna dag hände faktiskt något intressant. När jag dragit ihop min packning och precis gett mig av träffade jag på något märkligt. En bil som stod parkerad. Tillhörande "Skidhuset" ett ställe som uppenbarligen hyr ut skidor och som tydligen skulle ligga innan Sälen.
Varför den stod parkerad där nära Stupsjön har jag absolut ingen aning om. Kanske något att undersöka med skidhuset själva.
På eftermiddagen träffade jag på ett par karlar som höll på att göra om den sommarled jag hade tänkt gå. Så jag blev tvungen att göra en omväg på nästan två kilometer innan jag till slut var framme i Flötingen.
Där det visade sig att man minsann inte planerar för att folk ska komma och vandra precis som dom vill. Det närmsta vandrarhemmet som fanns låg i Idre. Fyra fem mil bort.
Men turen var på min sida och mannen som ägde butiken jag snubblat in i hade en liten stuga han kunde tänka sig hyra ut. Sagt och gjort! Vi kastade oss in i mannens väldigt nya Ford Mustang GT och brakade i väg längs den lilla landsvägen snabbare än ni kan säga "Nationalencyklopedin"
Tre minuter senare var vi framme.
Det var en liten stuga på tre rum som inte ens var uppvärmd. Men där fanns en riktig säng och det var allt jag behövde. Plus att här hängde också på väggen tidigare nämnda kalender. Intressant att se hur skönhetsidealen såg ut på sextiotalet.

Dag 4
Nästa morgon gav jag mig av på nytt. Tanken var att gå längs landsvägen till en plats som heter Drevdagen och därifrån traska genom skogen till en liten by vid namn Mörkret.
Dels så att jag där kunde få vila mina fötter men också börja mitt nästa blogginlägg med "välkommen till mörkret"
Men så blev det inte, att gå längs asfalterad väg är ingen bra idè. Det är tråkigt som stryk och gör illa fötterna väldigt mycket.
Så jag blev tvungen att bryta för kvällen tidigare än planerat och stapla mig bort längs en liten skogsbilväg för att där hitta en passande plats att sova på.

Dag 5

Jag vaknade denna morgon och kände att jag aldrig skulle klara av att gå lika långt längs den satans vägen igen. Så jag bestämde mig för att ta bussen. Kvickt iväg tillbaka till den större vägen igen och hoppas att busschauffören var en trevlig karl som kunde stanna där det inte fanns någon hållplats.
Det var han. Men Dalatrafik har mystiska vanor för sig när det kommer till att välja hur man ska kunna ta sig från ett ställe till ett annat.
För att göra en lång historia något kortare så fick jag åka buss runt hela dalarna för att komma fram. Först till Mora, sen till Malung och sist till sälen. Och sen gå fem kilometer i regn för att komma till vandrarhemmet där jag nu sitter.


Så har min första vecka sett ut.
Vad har jag då lärt mig av allt det här?
- att gå på toaletten ute i det vilda är faktiskt mycket lättare än man kanske kan tänka sig. och det går mycket snabbare än att sitta på en vanlig toalett.
- att sova i tält kan vara otroligt kallt när det kommer ner till noll grader. Att sova med sockor och underställe och mössa och jacka och innerlakan och halsduk är inget att skämmas för!

Ett Nytt Steg

Ett par dagar sedan jag uppdaterade senast. Det kommer nog ta tid innan jag vänjer mig vid att göra sånt här.
Så vad har hänt sen senast?
Vad är nytt?

-Tält har anlänt. Testat min första natt och insett att det kan bli skapligt kallt på nätterna häromkring.
Nytt försök skall göras, bättre förberedd denna gång.

-Vid närmare studier av karta och lite(ytterst lite) jävlar i en liten låda så har jag upptäckt den spännande informationen som rör: En stängd fjällstation, björnar, matsedel, antal dagar på fjället utan kontakt med civilisation och kompassen.
Svar på allt detta?
  Närmsta öppna fjällstation har inte öppnat när jag börjar gå, den kommer jag till efter kanske fyra-fem dagar. Och har jag turen på min sida så har stället öppnat då. Annars för jag väl fortsätta gå antar jag:)
  Det går björnsafari i området där jag ska gå...spännande. Det får bli ko-bjällra och skönsång då det uppenbarligen inte finns tillgång till björnspray här.'
  Mycket mat blir det, och inte mycket till pizza heller, koka vatten i mängder och hoppas på att jag lyckas laga till sånt jag nästan aldrig tittat på förr.
  Minst fyra stycken utan en själ.. har jag tur kanske det finns andra också, men kartan säger inte mycket som får mig att hoppas på den saken.
  Kompass får man tydligen inte riktigt lära sig läsa på orienteringen i skolan, vem kunde tro det?

Ska försöka skaffa fram några bilder på skrotet jag ska bära runt på ryggen. Men det får bli en annan dag.

Bara tre dagar kvar nu...

Hej från en kartong tills vi hörs nästa gång