Kära bloggbok

Hej

Det är jag igen
Som har skapat den här bloggen. Jag som inte skrivit i den på lite över en månad nu.
Tänkte att det var dags igen.
Om så bara för att uppdatera den lilla läsarskara jag har på vad som händer.

Äventyret är för tillfället över.
Jag landar fortfarande. Jag försöker alltså komma på vad jag egentligen ska ta mig till med all denna tid jag har fått kastad i ansiktet.
Jobbar lite till och från på det lokala biblioteket.
Gräver ner mig i spel som jag inte tidigare spelat.
Funderar på hur nästa äventyr ska se ut.

Som det ser ut just nu har jag två alternativ till äventyr framför mig.
(egentligen stämmer inte det, har flera tusen att välja på. Men jag har inte kommit till dessa ännu)

Alternativ nummer ett.
 Hoppa på Bibliotekarie utbildningen i Borås nästa höst. Plugga i några år. Få ett fast jobb. Plantera mig någonstans i landet och bli en ordentlig medborgare som betalar skatt och klagar över hur mycket allt går åt helvete i alla fall.

Alternativ nummer två
 Börja spara pengar, planera och genomföra en till resa.
Denna gång från norra Finland till Franska västkusten, eller kanske ännu längre.
Traska ett antal månader genom europa igen och klaga över hur tung min packning är. Hur långt jag måste gå och att jag fortfarande inte kan fatta att jag gav mig av igen.
Fast jag denna gång dragit ner på vikten till en fjärde del av den förra.

Ska jag vara ärlig låter båda alternativet väldigt lockande. Jag har alltid drömt om att få sjunga det går åt helvete i alla fall och verkligen mena det. Men sen saknar jag väldigt mycket mitt eget gnäll över ditt och datt på resan.

Ja, det var väl allt tror jag.
För denna gång
Vi ses om en månad igen!

Jag åker hem

Det var ingen som märkte att polisen aldrig gjorde något framträdande senast?
Trots att jag placerade honom mitt i titeln också, glömde helt bort honom när jag väl kom igång med skrivandet.

Men till det viktiga här är inte polisen som inte fick vara med utan att jag ska åka hem.
I morgon blir det flyg från Milano till Oslo och som vanligt har jag ingen aning om vad som händer sen.
Det får jag lösa på plats.
Men troligen kommer jag vara hemma innan helgen.

Så det kommer nog vara slutet på den här resan.
Och således också slutet på den här bloggen.

Jag startade den för att dokumentera min resa för den som ville läsa.
Tanken från början var också att jag skulle använda den till att skriva ner historier och annat intressant jag kunde komma på under resans gång.
 Det hände inte ofta, inte lika ofta som jag hade väntat mig.
Jag drabbades inte lika ofta av inspiration som jag hade trott att jag skulle göra.

Inte heller höll jag mig till det jag från böjan hade planerat att jag skulle göra.
Gå alla 5000 kilometer från Grövelsjön till Castellucio. Redan tidigt gav jag upp och började ta tåg och likande för att komma fram. Från början var det uteslutande för att jag annars skulle skadat mig ganska ordentligt om jag inte gjort det. Men allt eftersom så gjorde jag det mer och mer för bekvämlighetens skull.
Jag tröttnade på att gå. På att vara ensam. På att aldrig göra något annat än att vakna på morgonen, dra på mig min ryggsäck och lunka iväg in i skogen för att kunna göra om processen nästa morgon.

Jag har inte varit lika ekonomisk som jag borde ha varit.
50 000 startade jag med.
En summa jag trodde skulle kunna räcka mig sex månader. Från Maj till December.
Men då jag mer och mer började stanna på Hotell och vandrarhem och liknande för att komma undan dåligt väder rann dessa pengar mig ur händerna fortare och fortare.
Jag liftade från Karlsborg ner till Jönköping, sen tog jag tåget till Ulrichehamn. Där fick jag lift till Göteborg.
Från göteborg blev det buss upp till Trollhättan och sen tåg ner till Varberg.
Jag tog tåget genom Danmark till Flensburg.
Jag gick till Eckernfröde innan jag åter tog tåget.
Denna gång till Hamburg.
Från Hamburg gick jag till Celle där jag än en gång hoppade på ett tåg.
Denna gång till tysk-scweiziskagränsen.
Sen har det bara varit tåg resten av vägen.
Så jag gick inte ens hälften av min utsatta sträcka.

Även om det är vad jag sagt till många människor jag träffat. Det har varit lättare än att försöka förklara hur allt har gått ihop.
Skulle jag säga att jag ångrar det? Nej, men jag är missnöjd med att jag inte klarade av att göra det.
Att jag inte var stark nog.
Som jag trodde att jag var när jag gav mig av.

Jag var och förmodligen fortfarande är otroligt naiv när det kommer till många saker på den här resan. Till exempel har jag hela tiden varit övertygad om att min ryggsäck har varit alldeles för tung för att någon skall försöka sig på att själa den. Och jag antar att den har varit det också då jag inte blivit bestulen sen jag startade. Alltid något antar jag.

Men det hände något märkligt när jag satt på stationen i Rom för några dagar sen.
Väntade på något tåg och hade helt enkelt satt mig ner i ett hörn för att läsa en stund.
Efter en tid kommer det ett gäng människor och sätter sig en liten bit ifrån mig och börjar käka lunch eller något, är inte så intresserad av dem utan fortsätter läsa. Helt plötsligt kommer två poliskonstaplar i full stridsrustning upp och då menar jag k-pist, skottsäkerväst, hjälm och hela schabraket. De kommer viftande med sina batonger och pratar på italienska.
Fattar inte riktigt vad som händer och säger att jag inte förstår vad de säger. Då svara den ena samtidigt som han pekar först på min ryggsäck som står två decimeter ifrån mig och sen på människorna som sitter och äter någon meter bort.
"vänligen lämna inte din väska utan uppsikt herrn, speciellt inte med zigenare så nära. Dom går inte att lita på."
Jag ser ut som ett frågetecken och fattar inte riktigt vad han snackar om. Vadå zigenare? tänker jag. Men båda poliserna har redan vänt sig mot gruppen som äter lunch och pratar nu med höga röster och viftar med sina batonger åt dem.
Det är uppenbart även för mig att poliserna vill ha bort dessa människor. Och de flyttar på sig. Och jag sitter och stirra på när allt det här händer.
Och jag fattar inte alls varför det händer.

Kanske är det här mitt sista inlägg, kanske inte.
Om så är fallet så skulle jag vilja tacka er som läst min blogg under dom här månaderna.
Jag vet inte riktigt vad ni väntade er(om ni nu väntade er något alls) men jag hoppas att ni inte tyckt illa om det jag skrivit här.
Så till nästa gång, när den än må komma.
Ha det bra..

Bibione och när jag ljög för en polis

Det är som att tala med en vägg.
Jag pratar och pratar och pratar in i fördärvet, vansinnet och hela jävla helvetet. Men inte är det någon som svarar. Tystnad. Öde. Bara sand och åter sand.
Väggen är ju bara metaforisk såklart. Inte är jag så illa däran att jag faktiskt står och pratar med en riktig vägg.
Det finns ändå inga väggar här att prata med så det sprack på den punkten också.
Bibione är tydligen värsta stället. För här är personalen otrevlig och när man kommer in i stan finns där fler turist-agenturer än det finns vanliga butiker. Hotell och åter hotell.
Fick åka obekvämt tåg i sju timmar för att komma hit, natt tåg var det och jag hade sittplats. I kupe med fem andra glada människor. Varav en var en liten jävla unge på tre-fyra år som aldrig kunde hålla käften och ungens odrägliga farsa skulle tvunget ha kupedörren öppen. Vilket resulterade i att nån kärring längre ner i vagnen kunde prata högre än en kyrkorgel och ytterligare förstöra sömnen för alla välmående människor som höll käft.
Som tur var hade jag min mp3-spelare med mig.. ungen och kärringen dog ju inte för det så lite fanns de kvar. Men bara som ett surr i bakgrunden.
Tills batterierna tog slut.
Massmord på halv-elva tåget.
En ny deckare av Agatha Christie...
Det blev ju självklart ingen massmord. Klockan halv två tystnade kärringen (nån bärhärtig själv slängde väll av henne i farten kan jag hoppas) och skitungen hade sen länge somnat.
Inte för att jag kunde somna. Jag satt i mitten. Och på båda sidorna om mig satt en äldre herre som nog inte hade uppskattat att en tjugoårig grabb dreglar över honom i sömnen.
Farsan började snarka som ett sågverk vid tre tiden. Desperat försökte jag att inte slå ihjäl honom, hitta något att dämpa ljudet med utan att döda honom.
Kom på att jag har ju fan musik på min mobil. Lyckan var gjord!
Kunde i lugn och ro (förutom sågverket till vänster) lyssna på min musik och vänta på att resan tog slut.
Vid femtiden var det dags för skitungen och farsan samt skitungens mor att stiga av. Hur mamman klarade av att leva i den kombinationen utan att bli vansinnig vet jag inte. Men sen kanske hon var vansinnig, vad vet jag. Jag är ju inte vansinnig, sånt känner jag inte igen på håll heller!

Så utan egentlig sömn steg jag av tåget vid halv sju tiden på morgonen och gav mig iväg för att hitta detta mystiska Bibione med sina stränder och fan vad det nu var.
Och här är jag nu.
Jag börjar få nog av äventyr av det här slaget på den här resan... det kanske är dags att vända hem
jag är hungrig

Se på fan! Det är ju Rom

Har jag helt glömt bort att skriva här på ett par dagar säger du?
Folk som läser blir otåliga säger du?

hmm, kanske kan det stämma.
Men jag är ju här nu, så inte finns det längre någon anledning till oro.
Nu sitter ja i Rom, och blev uppraggad av en snubbe på tågstationen som ville erbjuda mig ett hotell-rum i centrum av stan till det underbara priset 62 euro. Jag lekte dum turist och tackade glatt ja till snubbens erbjudande. Han ringde nån från sin mobil och gav mig en karta där stället var markerat. Så verkligen ut att vara mitt i stan.
Sen sa han "they're waiting for you" och log som om jag just erbjudit honom alla pengar i hela världen.
Jag tackade så mycket och gick sen för att leta upp ett vandrarhem att stanna på istället. Litade inte på den där snubben för en sekund. Hans skylt som det stod (tourist-hotel-helper) eller vad det nu var såg ut att vara hemmagjord. Och jag kunde inte sluta tänka på filmen "Taken"
Kanske är han skitsur på mig för att jag inte dök upp. Men det struntar jag i.

I dag ska jag väl försöka utforska den här staden så gott det går.

Måste säga några ord om Venedig också.
Bästa staden jag besökt på länge. Inga bilar innuti staden. Alla gator var för små för att det skulle vara möjligt, plus att stan står på över hundra små öar. Det gör ju saken lite svårare.
Något som jag inte väntat mig var att stan skulle vara full av butiker som säljer masker eller maskeradkostymer. Ni som sett filmen "Eyes wide shut" tänk maskerad-scenen för att veta vilken typ av masker jag menar. Otroligt vackra och jag skulle ha köpt mig en om jag haft möjlighet att få hem den på ett säkert sätt. Litar inte riktigt på posten när det kommer till något sånt.
Hade också tänkt gå på teater, men det blev inte av, köpte mig ett schack och ett par sandaler istället.
Schacket vet jag inte varför, men sandalerna behövdes. Har traskat runt i kängor i fyra månader snart. Det blir rätt varmt i 36 gradig värme.

Efter Rom, kanske jag tar mig ner till Neapel och se om jag kan hitta igen Pompei, eller så letar jag upp en strand och lägger mig i dvala där i någon månad.
Som vanligt har jag inte bestämt något.

En dag för att resa till Venedig, en annan för att stanna

Idag lämnar jag Saronno, alltså lämnar jag Milano. Jag lämnar också min vän som jag bott hos i ett par dagar nu.
Det har varit ett par väldigt trevliga dagar, och jag har sett och gjort sakar som jag aldrig tidigare gjort.
Och vad är en resa som den här till för om inte för att göra saker man inte gjort förr.

Idag bär det av till Venedig...tänkte att jag skulle slänga in en metafor eller något som folk brukar säga om venedig, men jag kan inte minnas något. Så vi struntar i det.
Tanken var att ta sig till Rom först, men då det inte blev Venedig igår. Blir det det idag istället. Stannar där en dag och far sedan vidare.

Vad är nästa stopp efter Venedig?
Bra fråga, när jag listat ut ett svar återkommer jag.

Gjort och ogjort

Jag har sett många vintrar passera i mitt liv
och gjort mycket i mitt liv
inte allt kan jag säga att jag är stolt över
men inget kan jag säga att jag ångrar

Inte en enda sak
trots att jag många gånger agerat som ett riktigt svin mot folk jag känner, vänner, familj
inte ens att jag en gång körde full och blev tagen av polisen

Den lilla uppvisningen i dum kaxighet hade kunnat sluta så otroligt mycket värre än vad det gjorde.
den slutade bara med att polisen tog mitt körkort i ett antal månader

Visst var det dumt, och mycket dumt har jag gjort.
men utan allt det dumma. hur skulle jag då kunna säga att jag lärt mig någonting i mitt liv?
utan alla dumheter skulle jag inte vara den jag är.

Och tro det eller ej
men jag är jävligt nöjd med mig själv

en sommardag i saronno utanför milano
35 grader i solen
45 grader i skuggan
jag hatar värmen
men jag gillar det här landet
stannar här några dagar
men måste snart vidare

har otroligt svårt nu för tiden att stanna länge på en och samma plats
det kryper i hela kroppen efter bara någon dag
och kommer jag hela vägen upp till fem dagar är det nästan jag smäller av

jag vill inte sluta

Gamle blåduken

Tiden har haft sin gång
och jag är fortfarande kvar.

Stegen är inte lika kvicka som de en gång var och jag orkar inte längre bära min packning.

Men jag är fortfarande kvar
det är det som verkligen betyder något.

Är det inte så?

Har du kanske en annan åsikt? Tycker du kanske att jag skulle lägga mig ner och dö, ge upp allt det jag kämpat för?
Kanske har du rätt.
Kanske är jag för gammal för det här, äventyr är inget för en gammal man.q

Äventyr är något för de unga och friska, de starka och smidiga.

För en gammal man finns det inte längre mycket kvar.
Mina vänner har alla stigit ombord på sin båt, seglat sin sista färd och väntar nu där
där dit jag också en dag ska fara.

Men inte än.
Jag är inte färdig!
Jag tänker fan i mig inte ge upp.
Skit samma vad du säger!

En dag kommer världen att minnas mig, för den jag är, för det jag gjort.
Och ingen ska kunna säga att jag inte gav allt, att jag fegade ur, att jag gav upp...

När jag inte längre är här.

då får ni göra som ni vill...

jag orkar inte längre

jag ger upp.