Goddag Karlsborg!

Så var man här.

Ena dagen är man där och andra här.
Det blev en rask marsh genom skogen till Granvik från Stenkällegården.
Granvik där inga bussar finns.
Inte en enda.
Ringde till och med till ett bussbolag men dom fick inte plocka upp folk efter vägen. Tipset jag fick var att lifta.

Och att lifta är något som jag drar mig lite för.
Då folk i Sverige hatar att plocka upp liftare mer än något annat när de kör bil.

Bestämde mig för att gå in på ett fik innan jag lämnade Granvik för att få mig lite nya krafter. Så jag orkade stå där vid sidan av vägen, i värmen, och försöka vifta in någon till kanten. Se så lite ut som en mördare jag bara kan. Så där som man gör när man ska lifta.

Hade dock inga pengar till något fika. Damen tog bara kontanter och mina kontanter hade jag uppenbarligen tappat i skogen. Men damen var en väldigt vänlig dam så hon bjöd på en bit chokladkaka och en dricka. I gengäld mot att jag gör lite skamlös reklam för hennes café.

Titta bara vad gulligt det är.

Så om ni någonsin har vägarna förbi Granvik så sväng in och köp något hos henne. Och betala alldeles för mycket. Det gör som ingenting.

Tillbaka till mitt liftande nu.
Efter 45 minuter så stannade slutligen en vänlig människa och skrapade loss mig från asfalten. Där jag smält ihop till en liten hög i värmen.
Han gav mig skjuts hit till Karlsborgs Camping där jag nu sitter i mitt tält och skriver den här bloggen.

Kom på ett sätt att binda ihop en historia med en annan också.
Fast det har ni som läser den här bloggen inget större intresse av just nu. Men det var ändå intressant att vara med om hur jag på något vis fick Martin Blåduk, historien om den väldiga stenvarelsen och den här resan att alla bli del av en och samma sak.
Bara jag håller kvar tankarna på rätt sätt så kan det nog utvecklas till något spännande.
Den som lever får se som det heter :)

En hel romanjävel till inlägg!

Oh boy, nu kommer en till sån där gigantisk sak där jag ska försöka sammanfatta vad som hänt under de senaste fem dagarna i ett och samma inlägg.

Då kör vi igång.

Nu är nästan bergslagsleden slut, en etapp kvar som jag kommer att ta imorgon.
En och en halv vecka har det tagit. Och en och annan människa har jag sett. Fast det är inte riktigt sant, jag har sett en del människor när jag kommit till civiliserade platser. Platser med vandrarhem och lite annat. Men inga butiker längsleden. Vilket är lite besvärligt måste jag säga. Men jag har kunnat köpa lite bröd och ost på något hotell jag passerat.

En härlig kombination om jag någonsin hittat en.
Men det är som inga större problem ändå. Jag knallar på där i skogen och har jag tur träffar jag någon rolig människa efter vägen. Träffar jag ingen människa så blir det en dag i ensamhet. Så där som det brukar vara.

Övernattade i Gråmons vindskydd en natt. Vid klockan tjugo i fyra på morgonen vaknar jag av att det kommer en annan vandrare och lägger sig i vindskyddet för att sova.
Nästa morgon är han uppe innan mig och packar sina saker.
Det visar sig vara en dansk kille i min egen ålder som också är ute på vandring genom landet.
Men han är lite märklig av sig. Han hade när han kom fram till vindskyddet mitt i natten gått cirka 60 kilometer enligt honom själv. Plus att han var rätt berusad. Han hade trydligen druckit upp en 35:a whiskey under dagen och var alltså ganska berusad. Och som man gör när man är full, vilket vi alla säkert vet.
Man går.
Som bara fan.

Men han var en rolig figur att prata med. Vi delade lite erfarenheter och berättade om vad vi håll på med, varför vi var där vi var så att säga.
Han blev ganska imponerad av mitt pådrag att vandra till Italien, och jag blev imponerad av hans 60 kilometers trip. Mäkta imponerade av varandra tog vi i hand och skjildes åt. Vi skulle visserligen åt samma håll, men han gick nästan en timme innan mig så vi slog aldrig följe.

Jag packade ihop mina saker jag också efter en hastig frukost och gav mig iväg.
Ett par timmar senare hittade jag honom sovandes vid ett annat vindskydd. Med sina saker utspridda över hela vindskydded och sovandes rakt upp och ner på backen framför beslöt jag mig för att det nog var bäst om han fick fortsätta sova och gick vidare.

Träffade under dagen på ett par som var ute och vandrade tillsammans med sin hund som precis fått en ny klövjeväska att vänja sig vid. Hunden såg otroligt glad ut, det gjorde också kvinnan som höll i hunden, men mannen som gick bakom såg inge vidare glad ut alls.
Alla tre verkade ha köpt sin utrustning samtidigt då både mannen och kvinnan hade likadana kläder på sig.
Hunden hade inga kläder på sig som tur var, det var varmt nog med dem på.
Själv måste jag sett väldigt sliten ut, svettig som bara den och rejält trött. Den här leden som jag kanske sagt tidigare är inte lätt att vandra.

Den böljar upp och ner konstant.
Vilket får mig att fundera på hur de munkar som använde sig av leden på medeltiden orkade med skiten. Det är ju knappt att jag gör det och jag ska ju vara ung och stark.

Kanske borde förtydliga lite grann.

Under medeltiden så fanns i Ramundeboda ett kloster, det är nu bara ruiner kvar, men alldeles intill finns en trevlig sockenstuga där man kan få sig både fika och en säng om man så önskar.
I alla fall så vandrade dessa klostermunkar söderut fyra-fem mil till Ohlshammar där de tog en båt över Vättern för att träffa andra munkar på andra sidan.

Hur klarade de av att göra denna resa?

Som jag sag så är den inte lätt nu. Men de reste väl på ett annat sätt på den tiden kan jag tänka mig.
De bar inte själva på speciellt mycket packning. Packdjur måste de ju haft med sig som bar på det allra tygsta.

 Har under dagarna som gått passerat Tivedstorp och hämnat i Stenkällegården.
Tivedstorp var en väldigt vackerplats.
Typiskt "Pettson område". Vet du inte vad det betyder så gå och läs en bok om gubben Pettson. Kika på hur omgivningarna ser ut. Och ignorera alla så kryp och figurer som har en massa lustiga saker för sig. De finns tyvärr inte på riktigt.
Men om du gör det så förstår du vad jag menar med "Pettson område"
Satt och snackade en stund med personalen som jobbade på fiket där.
De fick mig att känna mig gammal.
Men det var rätt skoj ändå.

Stenkällegården är inte lika skoj måste jag erkänna.
Dels kostar det 170 kr att få slå upp tältet där det i Tivedstorp kostade bara 100 :-
Sen kostade deras hemmagjorda hamburgare 139 kr och den var inte ens speciellt god.
Besviken är jag, på den här platsen.
Men ibland måste man väl få vara det också.

I morgon bär det av till söder till så att jag på något sätt hamnar i Karlsborg.
Hur?
Ja säg det. Jag har faktiskt ingen aning om hur man tar sig dit härifrån.
Men det löser sig nog.

Till nästa gång!
Till nästa gång.

Va? Är det midsommar?

Glad midsommar!

Sitter i källaren på Svartå-herrgård och lånar deras el-uttag. Behövde ladda mobilen, och datorn :)
Snälla var de också som sålde mig en limpa.
Tro nog jag blev förvånad när jag kom in till samhället Svartå och upptäcker att allt är stängt.
Då visste jag inte att det är midsommar.

Det blir så när man sover ute i skogen i flera dar. Man som tappar bort allt var tid heter. Det är inte det viktigaste i ens liv om man säger så.
Håller på att traska mig igenom bergslagsleden just nu. Den är inte lätt att vandra. Många partier med svår terräng och då jag inte vill slita ut mina fötter allt för hastigt igen så tar jag det mycket försiktigt.
4 mil har tagit mig nästan tre dagar.
Men. Jag har inte bråttom så det får ta den tid det tar.

I lite mer än en månad har jag varit ute nu. Inte illa om jag får säga det själv :)

Nu ska jag packa mina saker och dra vidare
ha det bra så hörs vi igen någon dag.

En hastig visit i Örebro

Sa jag inte det?

Att jag skulle till Örebro? Bara en snabbis?
Kunde svurit på att jag berättade det.

Nåja, nu är det ju försent, för imorgon bär det av igen.

Men i Örebro har jag varit, hastigt traskat fram längs med en gata och tittat surt på människor som passerat. Inte för att jag faktiskt varit sur, utan mest för att jag ser ganska sur ut i solen. Lite som en en vampyr.

I morgon hoppar jag på Bergslagsleden. Är så jäkla taggad så jag kan knappt sitta still. Att säga att man är taggad på att få gå med tjugofem kilo på ryggen kanske inte låter som mycket, men om du någonsin börjar med en sån här resa så förstår du precis vad jag känner just nu.

Så mycket att se och så mycket att göra.

Men som jag sa, så börjar det i morgon.

Hej från en kartong tills vi ses nästa gång.

Fortsättningen på början

Dags för en stund av återberättande från tidigare dagar.

Som jag sa i inlägget från dagen innan idag, så har jag slitit ut mina fötter och därför varit tvungen att vila.
 Tio dagar har det blivit totalt. Fötterna återhämtat sig har och träffat min kära Carmen jag gjort.
Bisse falk heter den väldigt trevliga människa jag har vilat hos, en vän till min mor, författare och hundtokig.

För två dagar sedan kom min mor själv förbi då hon hade en hund utställning att besöka. En utställning jag följt med på idag. I morgon fortsätter den och det är då som Carmen skall ställas.
Så vi får se hur det går. Kanske går det bra, kanske går det dåligt.
 Tre veckor sedan jag träffade båda sist. Det var riktigt roligt att få se dem båda igen. Att en dag komma hem och få träffa resten av familjen kommer nog vara en hjödpunkt på den här resan.

Hundmänniskor är märkliga av sig. Har du någonsin varit på en utställning och verkligen studerad människorna som kommer med sina hundar får du se alla typer som någonsin vandrat på denna Jord.
 Väldigt många väljer hundar som liknar dem själva, både i hur de rör sig och hur de ser ut.
Vad beror det på? Att sitta på hundutställning är som att vara Pongo i "Pongo och de 101 dalmatinerna" och titta ut genom fönstret på alla som passerar på gatan nedanför. Och varje person ser exakt ut som sin hund.

Nu när jag läser vad jag skrivit har det ju inte blivit så mycket återberättande.
...ett mysterium att lösas

En tid senare

Hur lång tid har det gått nu?
Enligt min egen högteknologiska klocka som finns inopererad i min arm så var det tio dagar sen jag skrev något sist. Och det kan nog stämma, för jag har ingen tidsuppfattning längre.
Vi litar på dig mysteriska klocka, vad skulle vi göra utan dig? Förmodligen använda oss av en vanlig klocka.
 Men nog om detta. Jag har något viktigt att berätta.

Jag tar bussen!
  Till Örebro.

Eller kanske inte.
Jag har lyckats trasa sönder mina fötter och har spenerat de senaste dagarna med att vila. Förmodligen har jag dragit på mig något som kallas för "hälsporre" och är inte mycket mer spännande än att det gör ont som satan själv när jag använder mina små fötter.
 Efter all denna vila så är det mycket bättre, har införskaffat nya sulor till mina trogna kängor och ska börja tejpa hälen så att detta kanske inte händer igen.

 Vila fick jag göra hos en vän till min mor, sitta valpvakt och ta hand om hennes hundar. En mycket trevlig människa, det är faktiskt dom flesta människor jag träffat på under den här resan.
Inte för att människorna varit speciellt många.
Folk i Sverige vill inte plocka upp liftare. Kanske har de något emot Rutger Hauer...vad vet jag.

Tog mig hit ner till Smedjebacken via buss och tåg. Så ja, jag har fuskat. Jag går inte hela vägen till Italien.
Men sen kan jag inte riktigt minnas att jag någonsin skrev på ett kontrakt att gå hela vägen. Det var nog mest bara mitt ego som pratade då.
Kanske tar buss eller tåg igen. Kanske inte.
Vi får se helt enkelt. Jag gör det som känns skoj.

Ska försöka hålla bloggen uppdaterad lite oftare, är så duktig på att hitta på en massa andra saker att göra istället för att skriva här.
 Så som tröst för min inaktivitet får ni här en bild.
PÅ MITT TÄLT!

Titta bara! Där har jag bott fler nätter än jag kan minnas och kommer bo fler nätter än jag vill räkna.

Måsten och krav som vanligt i framtiden

Måsten, ständiga måsten. Saker som måste göras. Alltid göras.
 Läste en bok om människor som bodde i tunnlar under Stockolm. 15 meter ner.
Det är inte ett liv man ska vilja leva, det ska det inte.

Men det lockar ändå

inga krav från någon, inget ansvar

eller förväntan.

Bara jag

min förmåga att överleva

och min skrivbok

Vissa skriver för att få ur sig saker och ting, sånt det inte vill eller kan hålla inne.

 Säger att de lider när de gör det men att de skulle lida ännu mer om de inte gjorde det. 

  Något jag inte förstår.

   Varför stanna i det lidande som finns?

    Varför inte lämna orsaken till lidande vad den nu kan vara och gå vidare? 

Jag förstår det inte.

Skriver gör jag för att jag vill det, för att jag väljer att göra det. 

För att jag gillar det oavsett vad andra har för åsikter om saken.

 Inget måste, inget krav

    Bara Jag

Mygg-skit-stigen och snusmumriken

God afton..fast det är mitt på dagen. (God afton låter bättre)

På plats i Leksand, städernas stad. Bravadernas bravad! Att ta sig hit det vill säga.
Den här "Siljanleden" även kallad "Mygg-skit-stigen" är inte riktigt så vacker som folk på turistbyråerna här omkring och i broschyrerna vill få oss att tro.

Titta bara, så där skulle det ha sett ut i broschyren "Siljansleden, världens åttonde underverk"

Så här såg det ut i min broschyr "Mygg-skit-stigen, för dig som gillar mygg och skit" 

I andra nyheter för dagen så tror jag att jag håller på att förvandlas till snusmumriken från Mumintrollet. Det jag saknar är en tjusig hatt, min är inte lika ball som hans. Plus att jag inte röker pipa eller spelar munspel. Det där med piprökandet blir det nog inte så mycket med, har inte råd att köpa tobak hela tiden. Men jag kan skaffa mig en flöjt och spela på den.

 Då förvandlas jag till Martin-blåduk, Snusmumriken wannabe nummer ett! 

Fortsättning följer..

Välkommen till Overlook

Framme i Mora.

 På ett vandrarhem som ser ut som The Overlook från the shining. Och jag är Jack Torrance. 

En porrblaska inne på toan, ser ut som att den legat sedan 80-talet. Tillsammans med kaklet från väggen intill.

Snål som jag är så har jag valt det här stället för att det var det billigaste jag kunde hitta.

 Man får väl vad man betalar för antar jag.

Själva vandringen hit var inte speciellt händelserik, var nära att glömma min kamera (jo jag har faktiskt en) 

 Men bilder verkar jag inte få till...

    Se på fan.. där är ju en.

Av Rosttjärn om jag inte ser helt fel (vilket jag inte gör) 

 Där tog jag mig minsann ett dopp andra dagen efter att jag lämnat Sälen. Kallt som bara den, men det var rätt skönt att ligga och torka på bryggan där ute.

Total torka...på något vettigt att säga. 

 När jag kom fram till Mora trodde jag att jag hade jätte mycket att skriva om. Men det verkar som att jag inte alls har det. Märkligt. Kanske går det bättre i morgon. 

Vi får se.