Hej
Det är jag igen
Som har skapat den här bloggen. Jag som inte skrivit i den på lite över en månad nu.
Tänkte att det var dags igen.
Om så bara för att uppdatera den lilla läsarskara jag har på vad som händer.
Äventyret är för tillfället över.
Jag landar fortfarande. Jag försöker alltså komma på vad jag egentligen ska ta mig till med all denna tid jag har fått kastad i ansiktet.
Jobbar lite till och från på det lokala biblioteket.
Gräver ner mig i spel som jag inte tidigare spelat.
Funderar på hur nästa äventyr ska se ut.
Som det ser ut just nu har jag två alternativ till äventyr framför mig.
(egentligen stämmer inte det, har flera tusen att välja på. Men jag har inte kommit till dessa ännu)
Alternativ nummer ett.
Hoppa på Bibliotekarie utbildningen i Borås nästa höst. Plugga i några år. Få ett fast jobb. Plantera mig någonstans i landet och bli en ordentlig medborgare som betalar skatt och klagar över hur mycket allt går åt helvete i alla fall.
Alternativ nummer två
Börja spara pengar, planera och genomföra en till resa.
Denna gång från norra Finland till Franska västkusten, eller kanske ännu längre.
Traska ett antal månader genom europa igen och klaga över hur tung min packning är. Hur långt jag måste gå och att jag fortfarande inte kan fatta att jag gav mig av igen.
Fast jag denna gång dragit ner på vikten till en fjärde del av den förra.
Ska jag vara ärlig låter båda alternativet väldigt lockande. Jag har alltid drömt om att få sjunga det går åt helvete i alla fall och verkligen mena det. Men sen saknar jag väldigt mycket mitt eget gnäll över ditt och datt på resan.
Ja, det var väl allt tror jag.
För denna gång
Vi ses om en månad igen!
23 september 2011
24 augusti 2011
Jag åker hem
Det var ingen som märkte att polisen aldrig gjorde något framträdande senast?
Trots att jag placerade honom mitt i titeln också, glömde helt bort honom när jag väl kom igång med skrivandet.
Men till det viktiga här är inte polisen som inte fick vara med utan att jag ska åka hem.
I morgon blir det flyg från Milano till Oslo och som vanligt har jag ingen aning om vad som händer sen.
Det får jag lösa på plats.
Men troligen kommer jag vara hemma innan helgen.
Så det kommer nog vara slutet på den här resan.
Och således också slutet på den här bloggen.
Jag startade den för att dokumentera min resa för den som ville läsa.
Tanken från början var också att jag skulle använda den till att skriva ner historier och annat intressant jag kunde komma på under resans gång.
Det hände inte ofta, inte lika ofta som jag hade väntat mig.
Jag drabbades inte lika ofta av inspiration som jag hade trott att jag skulle göra.
Inte heller höll jag mig till det jag från böjan hade planerat att jag skulle göra.
Gå alla 5000 kilometer från Grövelsjön till Castellucio. Redan tidigt gav jag upp och började ta tåg och likande för att komma fram. Från början var det uteslutande för att jag annars skulle skadat mig ganska ordentligt om jag inte gjort det. Men allt eftersom så gjorde jag det mer och mer för bekvämlighetens skull.
Jag tröttnade på att gå. På att vara ensam. På att aldrig göra något annat än att vakna på morgonen, dra på mig min ryggsäck och lunka iväg in i skogen för att kunna göra om processen nästa morgon.
Jag har inte varit lika ekonomisk som jag borde ha varit.
50 000 startade jag med.
En summa jag trodde skulle kunna räcka mig sex månader. Från Maj till December.
Men då jag mer och mer började stanna på Hotell och vandrarhem och liknande för att komma undan dåligt väder rann dessa pengar mig ur händerna fortare och fortare.
Jag liftade från Karlsborg ner till Jönköping, sen tog jag tåget till Ulrichehamn. Där fick jag lift till Göteborg.
Från göteborg blev det buss upp till Trollhättan och sen tåg ner till Varberg.
Jag tog tåget genom Danmark till Flensburg.
Jag gick till Eckernfröde innan jag åter tog tåget.
Denna gång till Hamburg.
Från Hamburg gick jag till Celle där jag än en gång hoppade på ett tåg.
Denna gång till tysk-scweiziskagränsen.
Sen har det bara varit tåg resten av vägen.
Så jag gick inte ens hälften av min utsatta sträcka.
Även om det är vad jag sagt till många människor jag träffat. Det har varit lättare än att försöka förklara hur allt har gått ihop.
Skulle jag säga att jag ångrar det? Nej, men jag är missnöjd med att jag inte klarade av att göra det.
Att jag inte var stark nog.
Som jag trodde att jag var när jag gav mig av.
Jag var och förmodligen fortfarande är otroligt naiv när det kommer till många saker på den här resan. Till exempel har jag hela tiden varit övertygad om att min ryggsäck har varit alldeles för tung för att någon skall försöka sig på att själa den. Och jag antar att den har varit det också då jag inte blivit bestulen sen jag startade. Alltid något antar jag.
Men det hände något märkligt när jag satt på stationen i Rom för några dagar sen.
Väntade på något tåg och hade helt enkelt satt mig ner i ett hörn för att läsa en stund.
Efter en tid kommer det ett gäng människor och sätter sig en liten bit ifrån mig och börjar käka lunch eller något, är inte så intresserad av dem utan fortsätter läsa. Helt plötsligt kommer två poliskonstaplar i full stridsrustning upp och då menar jag k-pist, skottsäkerväst, hjälm och hela schabraket. De kommer viftande med sina batonger och pratar på italienska.
Fattar inte riktigt vad som händer och säger att jag inte förstår vad de säger. Då svara den ena samtidigt som han pekar först på min ryggsäck som står två decimeter ifrån mig och sen på människorna som sitter och äter någon meter bort.
"vänligen lämna inte din väska utan uppsikt herrn, speciellt inte med zigenare så nära. Dom går inte att lita på."
Jag ser ut som ett frågetecken och fattar inte riktigt vad han snackar om. Vadå zigenare? tänker jag. Men båda poliserna har redan vänt sig mot gruppen som äter lunch och pratar nu med höga röster och viftar med sina batonger åt dem.
Det är uppenbart även för mig att poliserna vill ha bort dessa människor. Och de flyttar på sig. Och jag sitter och stirra på när allt det här händer.
Och jag fattar inte alls varför det händer.
Kanske är det här mitt sista inlägg, kanske inte.
Om så är fallet så skulle jag vilja tacka er som läst min blogg under dom här månaderna.
Jag vet inte riktigt vad ni väntade er(om ni nu väntade er något alls) men jag hoppas att ni inte tyckt illa om det jag skrivit här.
Så till nästa gång, när den än må komma.
Ha det bra..
Trots att jag placerade honom mitt i titeln också, glömde helt bort honom när jag väl kom igång med skrivandet.
Men till det viktiga här är inte polisen som inte fick vara med utan att jag ska åka hem.
I morgon blir det flyg från Milano till Oslo och som vanligt har jag ingen aning om vad som händer sen.
Det får jag lösa på plats.
Men troligen kommer jag vara hemma innan helgen.
Så det kommer nog vara slutet på den här resan.
Och således också slutet på den här bloggen.
Jag startade den för att dokumentera min resa för den som ville läsa.
Tanken från början var också att jag skulle använda den till att skriva ner historier och annat intressant jag kunde komma på under resans gång.
Det hände inte ofta, inte lika ofta som jag hade väntat mig.
Jag drabbades inte lika ofta av inspiration som jag hade trott att jag skulle göra.
Inte heller höll jag mig till det jag från böjan hade planerat att jag skulle göra.
Gå alla 5000 kilometer från Grövelsjön till Castellucio. Redan tidigt gav jag upp och började ta tåg och likande för att komma fram. Från början var det uteslutande för att jag annars skulle skadat mig ganska ordentligt om jag inte gjort det. Men allt eftersom så gjorde jag det mer och mer för bekvämlighetens skull.
Jag tröttnade på att gå. På att vara ensam. På att aldrig göra något annat än att vakna på morgonen, dra på mig min ryggsäck och lunka iväg in i skogen för att kunna göra om processen nästa morgon.
Jag har inte varit lika ekonomisk som jag borde ha varit.
50 000 startade jag med.
En summa jag trodde skulle kunna räcka mig sex månader. Från Maj till December.
Men då jag mer och mer började stanna på Hotell och vandrarhem och liknande för att komma undan dåligt väder rann dessa pengar mig ur händerna fortare och fortare.
Jag liftade från Karlsborg ner till Jönköping, sen tog jag tåget till Ulrichehamn. Där fick jag lift till Göteborg.
Från göteborg blev det buss upp till Trollhättan och sen tåg ner till Varberg.
Jag tog tåget genom Danmark till Flensburg.
Jag gick till Eckernfröde innan jag åter tog tåget.
Denna gång till Hamburg.
Från Hamburg gick jag till Celle där jag än en gång hoppade på ett tåg.
Denna gång till tysk-scweiziskagränsen.
Sen har det bara varit tåg resten av vägen.
Så jag gick inte ens hälften av min utsatta sträcka.
Även om det är vad jag sagt till många människor jag träffat. Det har varit lättare än att försöka förklara hur allt har gått ihop.
Skulle jag säga att jag ångrar det? Nej, men jag är missnöjd med att jag inte klarade av att göra det.
Att jag inte var stark nog.
Som jag trodde att jag var när jag gav mig av.
Jag var och förmodligen fortfarande är otroligt naiv när det kommer till många saker på den här resan. Till exempel har jag hela tiden varit övertygad om att min ryggsäck har varit alldeles för tung för att någon skall försöka sig på att själa den. Och jag antar att den har varit det också då jag inte blivit bestulen sen jag startade. Alltid något antar jag.
Men det hände något märkligt när jag satt på stationen i Rom för några dagar sen.
Väntade på något tåg och hade helt enkelt satt mig ner i ett hörn för att läsa en stund.
Efter en tid kommer det ett gäng människor och sätter sig en liten bit ifrån mig och börjar käka lunch eller något, är inte så intresserad av dem utan fortsätter läsa. Helt plötsligt kommer två poliskonstaplar i full stridsrustning upp och då menar jag k-pist, skottsäkerväst, hjälm och hela schabraket. De kommer viftande med sina batonger och pratar på italienska.
Fattar inte riktigt vad som händer och säger att jag inte förstår vad de säger. Då svara den ena samtidigt som han pekar först på min ryggsäck som står två decimeter ifrån mig och sen på människorna som sitter och äter någon meter bort.
"vänligen lämna inte din väska utan uppsikt herrn, speciellt inte med zigenare så nära. Dom går inte att lita på."
Jag ser ut som ett frågetecken och fattar inte riktigt vad han snackar om. Vadå zigenare? tänker jag. Men båda poliserna har redan vänt sig mot gruppen som äter lunch och pratar nu med höga röster och viftar med sina batonger åt dem.
Det är uppenbart även för mig att poliserna vill ha bort dessa människor. Och de flyttar på sig. Och jag sitter och stirra på när allt det här händer.
Och jag fattar inte alls varför det händer.
Kanske är det här mitt sista inlägg, kanske inte.
Om så är fallet så skulle jag vilja tacka er som läst min blogg under dom här månaderna.
Jag vet inte riktigt vad ni väntade er(om ni nu väntade er något alls) men jag hoppas att ni inte tyckt illa om det jag skrivit här.
Så till nästa gång, när den än må komma.
Ha det bra..
22 augusti 2011
Bibione och när jag ljög för en polis
Det är som att tala med en vägg.
Jag pratar och pratar och pratar in i fördärvet, vansinnet och hela jävla helvetet. Men inte är det någon som svarar. Tystnad. Öde. Bara sand och åter sand.
Väggen är ju bara metaforisk såklart. Inte är jag så illa däran att jag faktiskt står och pratar med en riktig vägg.
Det finns ändå inga väggar här att prata med så det sprack på den punkten också.
Bibione är tydligen värsta stället. För här är personalen otrevlig och när man kommer in i stan finns där fler turist-agenturer än det finns vanliga butiker. Hotell och åter hotell.
Fick åka obekvämt tåg i sju timmar för att komma hit, natt tåg var det och jag hade sittplats. I kupe med fem andra glada människor. Varav en var en liten jävla unge på tre-fyra år som aldrig kunde hålla käften och ungens odrägliga farsa skulle tvunget ha kupedörren öppen. Vilket resulterade i att nån kärring längre ner i vagnen kunde prata högre än en kyrkorgel och ytterligare förstöra sömnen för alla välmående människor som höll käft.
Som tur var hade jag min mp3-spelare med mig.. ungen och kärringen dog ju inte för det så lite fanns de kvar. Men bara som ett surr i bakgrunden.
Tills batterierna tog slut.
Massmord på halv-elva tåget.
En ny deckare av Agatha Christie...
Det blev ju självklart ingen massmord. Klockan halv två tystnade kärringen (nån bärhärtig själv slängde väll av henne i farten kan jag hoppas) och skitungen hade sen länge somnat.
Inte för att jag kunde somna. Jag satt i mitten. Och på båda sidorna om mig satt en äldre herre som nog inte hade uppskattat att en tjugoårig grabb dreglar över honom i sömnen.
Farsan började snarka som ett sågverk vid tre tiden. Desperat försökte jag att inte slå ihjäl honom, hitta något att dämpa ljudet med utan att döda honom.
Kom på att jag har ju fan musik på min mobil. Lyckan var gjord!
Kunde i lugn och ro (förutom sågverket till vänster) lyssna på min musik och vänta på att resan tog slut.
Vid femtiden var det dags för skitungen och farsan samt skitungens mor att stiga av. Hur mamman klarade av att leva i den kombinationen utan att bli vansinnig vet jag inte. Men sen kanske hon var vansinnig, vad vet jag. Jag är ju inte vansinnig, sånt känner jag inte igen på håll heller!
Så utan egentlig sömn steg jag av tåget vid halv sju tiden på morgonen och gav mig iväg för att hitta detta mystiska Bibione med sina stränder och fan vad det nu var.
Och här är jag nu.
Jag börjar få nog av äventyr av det här slaget på den här resan... det kanske är dags att vända hem
jag är hungrig
Jag pratar och pratar och pratar in i fördärvet, vansinnet och hela jävla helvetet. Men inte är det någon som svarar. Tystnad. Öde. Bara sand och åter sand.
Väggen är ju bara metaforisk såklart. Inte är jag så illa däran att jag faktiskt står och pratar med en riktig vägg.
Det finns ändå inga väggar här att prata med så det sprack på den punkten också.
Bibione är tydligen värsta stället. För här är personalen otrevlig och när man kommer in i stan finns där fler turist-agenturer än det finns vanliga butiker. Hotell och åter hotell.
Fick åka obekvämt tåg i sju timmar för att komma hit, natt tåg var det och jag hade sittplats. I kupe med fem andra glada människor. Varav en var en liten jävla unge på tre-fyra år som aldrig kunde hålla käften och ungens odrägliga farsa skulle tvunget ha kupedörren öppen. Vilket resulterade i att nån kärring längre ner i vagnen kunde prata högre än en kyrkorgel och ytterligare förstöra sömnen för alla välmående människor som höll käft.
Som tur var hade jag min mp3-spelare med mig.. ungen och kärringen dog ju inte för det så lite fanns de kvar. Men bara som ett surr i bakgrunden.
Tills batterierna tog slut.
Massmord på halv-elva tåget.
En ny deckare av Agatha Christie...
Det blev ju självklart ingen massmord. Klockan halv två tystnade kärringen (nån bärhärtig själv slängde väll av henne i farten kan jag hoppas) och skitungen hade sen länge somnat.
Inte för att jag kunde somna. Jag satt i mitten. Och på båda sidorna om mig satt en äldre herre som nog inte hade uppskattat att en tjugoårig grabb dreglar över honom i sömnen.
Farsan började snarka som ett sågverk vid tre tiden. Desperat försökte jag att inte slå ihjäl honom, hitta något att dämpa ljudet med utan att döda honom.
Kom på att jag har ju fan musik på min mobil. Lyckan var gjord!
Kunde i lugn och ro (förutom sågverket till vänster) lyssna på min musik och vänta på att resan tog slut.
Vid femtiden var det dags för skitungen och farsan samt skitungens mor att stiga av. Hur mamman klarade av att leva i den kombinationen utan att bli vansinnig vet jag inte. Men sen kanske hon var vansinnig, vad vet jag. Jag är ju inte vansinnig, sånt känner jag inte igen på håll heller!
Så utan egentlig sömn steg jag av tåget vid halv sju tiden på morgonen och gav mig iväg för att hitta detta mystiska Bibione med sina stränder och fan vad det nu var.
Och här är jag nu.
Jag börjar få nog av äventyr av det här slaget på den här resan... det kanske är dags att vända hem
jag är hungrig
19 augusti 2011
Se på fan! Det är ju Rom
Har jag helt glömt bort att skriva här på ett par dagar säger du?
Folk som läser blir otåliga säger du?
hmm, kanske kan det stämma.
Men jag är ju här nu, så inte finns det längre någon anledning till oro.
Nu sitter ja i Rom, och blev uppraggad av en snubbe på tågstationen som ville erbjuda mig ett hotell-rum i centrum av stan till det underbara priset 62 euro. Jag lekte dum turist och tackade glatt ja till snubbens erbjudande. Han ringde nån från sin mobil och gav mig en karta där stället var markerat. Så verkligen ut att vara mitt i stan.
Sen sa han "they're waiting for you" och log som om jag just erbjudit honom alla pengar i hela världen.
Jag tackade så mycket och gick sen för att leta upp ett vandrarhem att stanna på istället. Litade inte på den där snubben för en sekund. Hans skylt som det stod (tourist-hotel-helper) eller vad det nu var såg ut att vara hemmagjord. Och jag kunde inte sluta tänka på filmen "Taken"
Kanske är han skitsur på mig för att jag inte dök upp. Men det struntar jag i.
I dag ska jag väl försöka utforska den här staden så gott det går.
Måste säga några ord om Venedig också.
Bästa staden jag besökt på länge. Inga bilar innuti staden. Alla gator var för små för att det skulle vara möjligt, plus att stan står på över hundra små öar. Det gör ju saken lite svårare.
Något som jag inte väntat mig var att stan skulle vara full av butiker som säljer masker eller maskeradkostymer. Ni som sett filmen "Eyes wide shut" tänk maskerad-scenen för att veta vilken typ av masker jag menar. Otroligt vackra och jag skulle ha köpt mig en om jag haft möjlighet att få hem den på ett säkert sätt. Litar inte riktigt på posten när det kommer till något sånt.
Hade också tänkt gå på teater, men det blev inte av, köpte mig ett schack och ett par sandaler istället.
Schacket vet jag inte varför, men sandalerna behövdes. Har traskat runt i kängor i fyra månader snart. Det blir rätt varmt i 36 gradig värme.
Efter Rom, kanske jag tar mig ner till Neapel och se om jag kan hitta igen Pompei, eller så letar jag upp en strand och lägger mig i dvala där i någon månad.
Som vanligt har jag inte bestämt något.
Folk som läser blir otåliga säger du?
hmm, kanske kan det stämma.
Men jag är ju här nu, så inte finns det längre någon anledning till oro.
Nu sitter ja i Rom, och blev uppraggad av en snubbe på tågstationen som ville erbjuda mig ett hotell-rum i centrum av stan till det underbara priset 62 euro. Jag lekte dum turist och tackade glatt ja till snubbens erbjudande. Han ringde nån från sin mobil och gav mig en karta där stället var markerat. Så verkligen ut att vara mitt i stan.
Sen sa han "they're waiting for you" och log som om jag just erbjudit honom alla pengar i hela världen.
Jag tackade så mycket och gick sen för att leta upp ett vandrarhem att stanna på istället. Litade inte på den där snubben för en sekund. Hans skylt som det stod (tourist-hotel-helper) eller vad det nu var såg ut att vara hemmagjord. Och jag kunde inte sluta tänka på filmen "Taken"
Kanske är han skitsur på mig för att jag inte dök upp. Men det struntar jag i.
I dag ska jag väl försöka utforska den här staden så gott det går.
Måste säga några ord om Venedig också.
Bästa staden jag besökt på länge. Inga bilar innuti staden. Alla gator var för små för att det skulle vara möjligt, plus att stan står på över hundra små öar. Det gör ju saken lite svårare.
Något som jag inte väntat mig var att stan skulle vara full av butiker som säljer masker eller maskeradkostymer. Ni som sett filmen "Eyes wide shut" tänk maskerad-scenen för att veta vilken typ av masker jag menar. Otroligt vackra och jag skulle ha köpt mig en om jag haft möjlighet att få hem den på ett säkert sätt. Litar inte riktigt på posten när det kommer till något sånt.
Hade också tänkt gå på teater, men det blev inte av, köpte mig ett schack och ett par sandaler istället.
Schacket vet jag inte varför, men sandalerna behövdes. Har traskat runt i kängor i fyra månader snart. Det blir rätt varmt i 36 gradig värme.
Efter Rom, kanske jag tar mig ner till Neapel och se om jag kan hitta igen Pompei, eller så letar jag upp en strand och lägger mig i dvala där i någon månad.
Som vanligt har jag inte bestämt något.
15 augusti 2011
En dag för att resa till Venedig, en annan för att stanna
Idag lämnar jag Saronno, alltså lämnar jag Milano. Jag lämnar också min vän som jag bott hos i ett par dagar nu.
Det har varit ett par väldigt trevliga dagar, och jag har sett och gjort sakar som jag aldrig tidigare gjort.
Och vad är en resa som den här till för om inte för att göra saker man inte gjort förr.
Idag bär det av till Venedig...tänkte att jag skulle slänga in en metafor eller något som folk brukar säga om venedig, men jag kan inte minnas något. Så vi struntar i det.
Tanken var att ta sig till Rom först, men då det inte blev Venedig igår. Blir det det idag istället. Stannar där en dag och far sedan vidare.
Vad är nästa stopp efter Venedig?
Bra fråga, när jag listat ut ett svar återkommer jag.
Det har varit ett par väldigt trevliga dagar, och jag har sett och gjort sakar som jag aldrig tidigare gjort.
Och vad är en resa som den här till för om inte för att göra saker man inte gjort förr.
Idag bär det av till Venedig...tänkte att jag skulle slänga in en metafor eller något som folk brukar säga om venedig, men jag kan inte minnas något. Så vi struntar i det.
Tanken var att ta sig till Rom först, men då det inte blev Venedig igår. Blir det det idag istället. Stannar där en dag och far sedan vidare.
Vad är nästa stopp efter Venedig?
Bra fråga, när jag listat ut ett svar återkommer jag.
14 augusti 2011
Gjort och ogjort
Jag har sett många vintrar passera i mitt liv
och gjort mycket i mitt liv
inte allt kan jag säga att jag är stolt över
men inget kan jag säga att jag ångrar
Inte en enda sak
trots att jag många gånger agerat som ett riktigt svin mot folk jag känner, vänner, familj
inte ens att jag en gång körde full och blev tagen av polisen
Den lilla uppvisningen i dum kaxighet hade kunnat sluta så otroligt mycket värre än vad det gjorde.
den slutade bara med att polisen tog mitt körkort i ett antal månader
Visst var det dumt, och mycket dumt har jag gjort.
men utan allt det dumma. hur skulle jag då kunna säga att jag lärt mig någonting i mitt liv?
utan alla dumheter skulle jag inte vara den jag är.
Och tro det eller ej
men jag är jävligt nöjd med mig själv
en sommardag i saronno utanför milano
35 grader i solen
45 grader i skuggan
jag hatar värmen
men jag gillar det här landet
stannar här några dagar
men måste snart vidare
har otroligt svårt nu för tiden att stanna länge på en och samma plats
det kryper i hela kroppen efter bara någon dag
och kommer jag hela vägen upp till fem dagar är det nästan jag smäller av
jag vill inte sluta
och gjort mycket i mitt liv
inte allt kan jag säga att jag är stolt över
men inget kan jag säga att jag ångrar
Inte en enda sak
trots att jag många gånger agerat som ett riktigt svin mot folk jag känner, vänner, familj
inte ens att jag en gång körde full och blev tagen av polisen
Den lilla uppvisningen i dum kaxighet hade kunnat sluta så otroligt mycket värre än vad det gjorde.
den slutade bara med att polisen tog mitt körkort i ett antal månader
Visst var det dumt, och mycket dumt har jag gjort.
men utan allt det dumma. hur skulle jag då kunna säga att jag lärt mig någonting i mitt liv?
utan alla dumheter skulle jag inte vara den jag är.
Och tro det eller ej
men jag är jävligt nöjd med mig själv
en sommardag i saronno utanför milano
35 grader i solen
45 grader i skuggan
jag hatar värmen
men jag gillar det här landet
stannar här några dagar
men måste snart vidare
har otroligt svårt nu för tiden att stanna länge på en och samma plats
det kryper i hela kroppen efter bara någon dag
och kommer jag hela vägen upp till fem dagar är det nästan jag smäller av
jag vill inte sluta
12 augusti 2011
Gamle blåduken
Tiden har haft sin gång
och jag är fortfarande kvar.
Stegen är inte lika kvicka som de en gång var och jag orkar inte längre bära min packning.
Men jag är fortfarande kvar
det är det som verkligen betyder något.
Är det inte så?
Har du kanske en annan åsikt? Tycker du kanske att jag skulle lägga mig ner och dö, ge upp allt det jag kämpat för?
Kanske har du rätt.
Kanske är jag för gammal för det här, äventyr är inget för en gammal man.q
Äventyr är något för de unga och friska, de starka och smidiga.
För en gammal man finns det inte längre mycket kvar.
Mina vänner har alla stigit ombord på sin båt, seglat sin sista färd och väntar nu där
där dit jag också en dag ska fara.
Men inte än.
Jag är inte färdig!
Jag tänker fan i mig inte ge upp.
Skit samma vad du säger!
En dag kommer världen att minnas mig, för den jag är, för det jag gjort.
Och ingen ska kunna säga att jag inte gav allt, att jag fegade ur, att jag gav upp...
När jag inte längre är här.
då får ni göra som ni vill...
jag orkar inte längre
jag ger upp.
och jag är fortfarande kvar.
Stegen är inte lika kvicka som de en gång var och jag orkar inte längre bära min packning.
Men jag är fortfarande kvar
det är det som verkligen betyder något.
Är det inte så?
Har du kanske en annan åsikt? Tycker du kanske att jag skulle lägga mig ner och dö, ge upp allt det jag kämpat för?
Kanske har du rätt.
Kanske är jag för gammal för det här, äventyr är inget för en gammal man.q
Äventyr är något för de unga och friska, de starka och smidiga.
För en gammal man finns det inte längre mycket kvar.
Mina vänner har alla stigit ombord på sin båt, seglat sin sista färd och väntar nu där
där dit jag också en dag ska fara.
Men inte än.
Jag är inte färdig!
Jag tänker fan i mig inte ge upp.
Skit samma vad du säger!
En dag kommer världen att minnas mig, för den jag är, för det jag gjort.
Och ingen ska kunna säga att jag inte gav allt, att jag fegade ur, att jag gav upp...
När jag inte längre är här.
då får ni göra som ni vill...
jag orkar inte längre
jag ger upp.
10 augusti 2011
Bellinzona
Nära gränsen till Italien nu.
Det är otroligt dyrt i det här landet, så jag stannar inte länge.
Kanske stannar till igen på vägen hem.
Como är nästa mål.
Ska försöka ta mig till Bergamo också, har hört att det är en väldigt fin plats.
Sen vet jag inte
Författarleken kanske ska ta vid.
Den ligger alltid och bubblar
vill ut
en historia
om hela resan, fast inte min
inte den här resan. Utan en annan resa
inte mindre
utan mycket mycket större
Det är otroligt dyrt i det här landet, så jag stannar inte länge.
Kanske stannar till igen på vägen hem.
Como är nästa mål.
Ska försöka ta mig till Bergamo också, har hört att det är en väldigt fin plats.
Sen vet jag inte
Författarleken kanske ska ta vid.
Den ligger alltid och bubblar
vill ut
en historia
om hela resan, fast inte min
inte den här resan. Utan en annan resa
inte mindre
utan mycket mycket större
08 augusti 2011
precis på gränsen
Sitter i Konstanz.
Och den med karta kan nog lista ut att Konstanz är ganska långt ifrån Celle.
Precis på gränsen till Schweiz. Och Celle ligger inte på gränsen.
Faktiskt ganska långt ifrån gränsen.
Så hur gick det här till?
Jag fuskade!
Ja, jag vet. Jag har fuskat.
Fuskat mig igenom mer än halva landet.
Men varför det?
Har inte pengar nog att klara hela resan visar det sig.
Så därför går jag direkt vidare till fängelset utan att passera gå.
Eller Schweiz utan att passera nästan hela Tyskland i det här fallet.
Gränsen går rakt igenom stan, vilket jag tycker är lite märkligt.
Rätt vad det är passerar man tullen och en skylt som säger välkommen till Schweiz. Mitt emellan två butiker längs gatan.
Det har jag aldrig sett förr.
Och den med karta kan nog lista ut att Konstanz är ganska långt ifrån Celle.
Precis på gränsen till Schweiz. Och Celle ligger inte på gränsen.
Faktiskt ganska långt ifrån gränsen.
Så hur gick det här till?
Jag fuskade!
Ja, jag vet. Jag har fuskat.
Fuskat mig igenom mer än halva landet.
Men varför det?
Har inte pengar nog att klara hela resan visar det sig.
Så därför går jag direkt vidare till fängelset utan att passera gå.
Eller Schweiz utan att passera nästan hela Tyskland i det här fallet.
Gränsen går rakt igenom stan, vilket jag tycker är lite märkligt.
Rätt vad det är passerar man tullen och en skylt som säger välkommen till Schweiz. Mitt emellan två butiker längs gatan.
Det har jag aldrig sett förr.
06 augusti 2011
Det är dags för ännu en del av min resa
God afton.
Det var nästan en vecka sedan sist nu. Vad har hänt sen dess?
Jag har kommit fram till en stad som heter Celle. Gammal stad som enligt vissa hus har stått sedan 1200-talet, vilket inte alls är illa.
Träffade på en kvinna när jag var på väg in mot centrum som erbjöd mig att få stanna hos henne i några dagar.
Hon var väldigt intresserad av min resa då hon har en son som är några år yngre än mig som snart skall sticka iväg till Australien i ett år.
Jag tackade ja till erbjudandet men glömde av någon anledning helt bort henne när jag kom in till centrum. Gjorde som jag brukar göra när jag kommer till en ny stad och gick till turistinformationen och frågade om det fanns något billigt hotell eller liknande där jag kunde stanna över natten. Damen i disken hjälpe mig att komma iväg så jag traskade iväg glad i hågen.
Passerade påvägen dit ett bibliotek, smög in där och tänkte låna deras internet en liten stund. För att uppdatera mig på saker och ting som hänt i världen. Då kom jag att tänka på den här kvinnan jag träffat.
Skyndade mig tillbaka till turistinformationen för att avboka min vistelse på hotellet. Då visar det sig att damen som erbjudit mig en sovplats uppenbarligen har ringt till turist-byrån för att kolla om jag varit där.
Hastigt och lustigt, fast på ett lustigt sätt utan skratt satt jag utanför turist-byrån i gassande solsken och väntade på att denna människa som jag känt i 10 minuter skall komma och plocka upp mig.
Det var tydligen rätt långt att gå, och jag såg visst ganska trött ut när vi träffades. (det gör jag alltid nu för tiden, har inte sett utvilad och fräsch ut på månader)
Hela jäkla familjen är ju hur trevliga som helst!
Jag har lite svårt att fatta att det finns folk, som jag inte har någon som helst koppling till, som är villiga att bjuda in mig i deras hem. Ge mig en säng att sova i, delar med sig av sin mat. Lånar mig en jäkla cykel för fan så att jag inte behöver gå in till stan! Det är verkligen helt abnormt, inte att dom finns, för det är underbart att dom gör det, men att det är så sällsynt som det faktiskt är.
Jag är tveksam till om många av dom människor jag träffat under resan och som låtit mig bo hos dem hade låtit mig göra det om de inte känt mina föräldrar eller mig sen tidigare.
Är jag en sån människa som kan bjuda in en främling från gatan och låta dom dela mitt tak i några dagar?
Jag vet fan inte.
Det var nästan en vecka sedan sist nu. Vad har hänt sen dess?
Jag har kommit fram till en stad som heter Celle. Gammal stad som enligt vissa hus har stått sedan 1200-talet, vilket inte alls är illa.
Träffade på en kvinna när jag var på väg in mot centrum som erbjöd mig att få stanna hos henne i några dagar.
Hon var väldigt intresserad av min resa då hon har en son som är några år yngre än mig som snart skall sticka iväg till Australien i ett år.
Jag tackade ja till erbjudandet men glömde av någon anledning helt bort henne när jag kom in till centrum. Gjorde som jag brukar göra när jag kommer till en ny stad och gick till turistinformationen och frågade om det fanns något billigt hotell eller liknande där jag kunde stanna över natten. Damen i disken hjälpe mig att komma iväg så jag traskade iväg glad i hågen.
Passerade påvägen dit ett bibliotek, smög in där och tänkte låna deras internet en liten stund. För att uppdatera mig på saker och ting som hänt i världen. Då kom jag att tänka på den här kvinnan jag träffat.
Skyndade mig tillbaka till turistinformationen för att avboka min vistelse på hotellet. Då visar det sig att damen som erbjudit mig en sovplats uppenbarligen har ringt till turist-byrån för att kolla om jag varit där.
Hastigt och lustigt, fast på ett lustigt sätt utan skratt satt jag utanför turist-byrån i gassande solsken och väntade på att denna människa som jag känt i 10 minuter skall komma och plocka upp mig.
Det var tydligen rätt långt att gå, och jag såg visst ganska trött ut när vi träffades. (det gör jag alltid nu för tiden, har inte sett utvilad och fräsch ut på månader)
Hela jäkla familjen är ju hur trevliga som helst!
Jag har lite svårt att fatta att det finns folk, som jag inte har någon som helst koppling till, som är villiga att bjuda in mig i deras hem. Ge mig en säng att sova i, delar med sig av sin mat. Lånar mig en jäkla cykel för fan så att jag inte behöver gå in till stan! Det är verkligen helt abnormt, inte att dom finns, för det är underbart att dom gör det, men att det är så sällsynt som det faktiskt är.
Jag är tveksam till om många av dom människor jag träffat under resan och som låtit mig bo hos dem hade låtit mig göra det om de inte känt mina föräldrar eller mig sen tidigare.
Är jag en sån människa som kan bjuda in en främling från gatan och låta dom dela mitt tak i några dagar?
Jag vet fan inte.
31 juli 2011
En helt annan plats
Okej.. det blev inte flyg.
Det blev som för dyrt att flyga. Gick vidare istället.
Alldeles för länge.
Den där flygardagen gick jag tills klockan var tio, vid tiotiden är det väldigt mörkt i det här landet. Och där var jag, ute i skogen. I mörkret. Vet inte vad det finns för vilddjur i de tyska skogarna egentligen.
Nog lär det finnas varg och jag är tvärsäker pa att det finns vildsvin ocksa.
Skrämde upp mig själv rätt rejält. Det blev tältning i mörka skogen istället.
Hade föredragit en varm säng inne i ett hus. Men tältet var bättre än att fortsätta vidare.
Har passerat en del väldigt behagliga platser de senaste dagarna.
Inte träffat speciellt mycket behagligt folk dock. De flesta har varit artiga som sig bör. Men sen har det varit en och annan märklig människa som jag gärna hade sluppit träffa.
Träffade en vandrare idag.
Han gick i motsatt riktning och hade en snäll hund med sig. Hunden fick ocksa bära väska. Blev riktigt avis pa honom. Vill ocksa ha en hund med mig. vandraren hade startat i Frankfurt och skulle fortsätta till Hamburg.
Jag ska fortsätta till Italien sa jag.
Vet inte om han trodde pa det.
Tror jag pa det?
Kanske kommer jag aldrig fram till Italien.
Kanske händer det nagot som gör att jag vänder hem igen.. Kanske vänder jag bara för att det finns 1 cent och 2 cent mynt i det här jävla landet.
Det är inte rätt.
Det blev som för dyrt att flyga. Gick vidare istället.
Alldeles för länge.
Den där flygardagen gick jag tills klockan var tio, vid tiotiden är det väldigt mörkt i det här landet. Och där var jag, ute i skogen. I mörkret. Vet inte vad det finns för vilddjur i de tyska skogarna egentligen.
Nog lär det finnas varg och jag är tvärsäker pa att det finns vildsvin ocksa.
Skrämde upp mig själv rätt rejält. Det blev tältning i mörka skogen istället.
Hade föredragit en varm säng inne i ett hus. Men tältet var bättre än att fortsätta vidare.
Har passerat en del väldigt behagliga platser de senaste dagarna.
Inte träffat speciellt mycket behagligt folk dock. De flesta har varit artiga som sig bör. Men sen har det varit en och annan märklig människa som jag gärna hade sluppit träffa.
Träffade en vandrare idag.
Han gick i motsatt riktning och hade en snäll hund med sig. Hunden fick ocksa bära väska. Blev riktigt avis pa honom. Vill ocksa ha en hund med mig. vandraren hade startat i Frankfurt och skulle fortsätta till Hamburg.
Jag ska fortsätta till Italien sa jag.
Vet inte om han trodde pa det.
Tror jag pa det?
Kanske kommer jag aldrig fram till Italien.
Kanske händer det nagot som gör att jag vänder hem igen.. Kanske vänder jag bara för att det finns 1 cent och 2 cent mynt i det här jävla landet.
Det är inte rätt.
28 juli 2011
Hamburg igen, men inte länge till
Känner suget efter att flyga.
Kanske tar mig en tur förbi flygplatsen bara för att den finns..
Flyga, flyga, flyga!
Men vart?
Kanske tar mig en tur förbi flygplatsen bara för att den finns..
Flyga, flyga, flyga!
Men vart?
25 juli 2011
Hamburg
Det här utvecklar sig mer och mer till en tagluffarresa än en vandringsresa.
Visst vandrar jag stor del av tiden jag är ute. Men ibland sa känner jag för tag. Och helt plötsligt är jag mer än 30 mil längre bort.
Sak samma, Hamburg har varit en ganska trevlig plats. Var dock inte lätt att hitta ett billigt boende nära stationen. Det blev dyrt boende nära stationen istället.
Dras alltid med känslan av att jag inte kommer ha pengar nog att klara hela resan. Det är fortfarande väldigt manga mil kvar.
Men nu är det dags att röra pa sig.
Visst vandrar jag stor del av tiden jag är ute. Men ibland sa känner jag för tag. Och helt plötsligt är jag mer än 30 mil längre bort.
Sak samma, Hamburg har varit en ganska trevlig plats. Var dock inte lätt att hitta ett billigt boende nära stationen. Det blev dyrt boende nära stationen istället.
Dras alltid med känslan av att jag inte kommer ha pengar nog att klara hela resan. Det är fortfarande väldigt manga mil kvar.
Men nu är det dags att röra pa sig.
Eckernfröde
Befinner mig i Eckernfröde just nu, några mil från Kiel.
Har regnat varje dag sen jag gav mig av. Orkar inte riktigt med regnet längre.
Kanske tar mig ett tåg sista vägen fram till Kiel, eller kanske ner till Hamburg.
Folk är väldigt vänliga av sig i det här landet. Vid ett flertal tillfällen har folk kommit fram och frågat om jag vill ha hjälp med att hitta något och det är sällan folk inte hälsar när man passerar dem på gatan.
Det hade jag faktiskt inte väntat mig.
Vet inte varför. Det var bara oväntat.
Kanske ska stanna på det här vandrarhemmet och vila en stund. Behöver ju inte precis skynda någonstans.
En sak till... Visa reklamen ljuger. Wherever the world takes you, the world takes visa.. förutom i tyskland. Det kanske står i väldigt fin stil någonstans. Men jag tror inte det.
Än så länge har jag varit tvungen att springa på banken för att ta ut kontanter varje gång jag vill göra något. Och antalet mynt som euron dras med är på gränsen till vansinne.
Först har vi 5 cent
sen 10 cent
sen 20 cent
50 cent
1 euro
2 euro
5 euro
10 euro
20 euro
50 euro
100 euro
Jag sankar nästan Sverige där jag kunde använda mitt visakort överallt. Jag behövde inte hålla på och räkna småmynt eller trassla med en massa sedlar.
Har regnat varje dag sen jag gav mig av. Orkar inte riktigt med regnet längre.
Kanske tar mig ett tåg sista vägen fram till Kiel, eller kanske ner till Hamburg.
Folk är väldigt vänliga av sig i det här landet. Vid ett flertal tillfällen har folk kommit fram och frågat om jag vill ha hjälp med att hitta något och det är sällan folk inte hälsar när man passerar dem på gatan.
Det hade jag faktiskt inte väntat mig.
Vet inte varför. Det var bara oväntat.
Kanske ska stanna på det här vandrarhemmet och vila en stund. Behöver ju inte precis skynda någonstans.
En sak till... Visa reklamen ljuger. Wherever the world takes you, the world takes visa.. förutom i tyskland. Det kanske står i väldigt fin stil någonstans. Men jag tror inte det.
Än så länge har jag varit tvungen att springa på banken för att ta ut kontanter varje gång jag vill göra något. Och antalet mynt som euron dras med är på gränsen till vansinne.
Först har vi 5 cent
sen 10 cent
sen 20 cent
50 cent
1 euro
2 euro
5 euro
10 euro
20 euro
50 euro
100 euro
Jag sankar nästan Sverige där jag kunde använda mitt visakort överallt. Jag behövde inte hålla på och räkna småmynt eller trassla med en massa sedlar.
21 juli 2011
Tyskland!
Tjoho!
Nu jävlar börjar äventyret pa riktigt!
Har traskat i tre dagar fran Flensburg för att komma hit till Schleswig.
trött i fötterna sa jag nästan grinar när jag kommer fram pa kvällen.
Men ända sa jäkla härligt att vara ute och ga.
När jag kom fram till flensburg vid klockan 8 pa kvällen fick jag spendera nästan en och en halv timme med att trampa runt i stan för att försöka hitta ett vandrarhem där jag kunde bo.
Till slut sa fragade jag en kille pa gatan om han visste var det fanns nagot ställe att bo.
Han bjöd med mig hem till sig och hjälpte mig hitta ett vandrarhem via internet.
Minns ju självklart inte vad han heter, men han var fran turkiet och jobbade i orkestern pa en teater i stan.
Hade bott i flensburg i 4 ar men pluggat i tyskland innan dess i kanske sju. minns inte om han sa vart han pluggat. Vi tog oss ett glas coca cola och sen gav jag mig iväg for att hitta det där vandrarhemmet.
Sa det var ett trevligt möte maste jag säga :)
Nu är snart min tid här slut.
Men jag ska försöka komma tillbaka igen. När jag kan nästa gang.. ha det sa bra allesammans
Nu jävlar börjar äventyret pa riktigt!
Har traskat i tre dagar fran Flensburg för att komma hit till Schleswig.
trött i fötterna sa jag nästan grinar när jag kommer fram pa kvällen.
Men ända sa jäkla härligt att vara ute och ga.
När jag kom fram till flensburg vid klockan 8 pa kvällen fick jag spendera nästan en och en halv timme med att trampa runt i stan för att försöka hitta ett vandrarhem där jag kunde bo.
Till slut sa fragade jag en kille pa gatan om han visste var det fanns nagot ställe att bo.
Han bjöd med mig hem till sig och hjälpte mig hitta ett vandrarhem via internet.
Minns ju självklart inte vad han heter, men han var fran turkiet och jobbade i orkestern pa en teater i stan.
Hade bott i flensburg i 4 ar men pluggat i tyskland innan dess i kanske sju. minns inte om han sa vart han pluggat. Vi tog oss ett glas coca cola och sen gav jag mig iväg for att hitta det där vandrarhemmet.
Sa det var ett trevligt möte maste jag säga :)
Nu är snart min tid här slut.
Men jag ska försöka komma tillbaka igen. När jag kan nästa gang.. ha det sa bra allesammans
17 juli 2011
Funderingar om min resa
Forst av allt vill jag ursækta att det ser så konstigt ut nar jag skriver. Men jag sitter vid en dansk dator som inte gillar att jag skriver på svenska. Men det får ni stå ut med. Iaf for den har gången.
Over till dt jag ville skriva om idag.
Jag har funderat lite, eller mycket. Det beror nog på hur ens perspektiv till tid och liknande ser ut. Men då mitt eget perspektiv ar skapligt sondertrasat vid det hær laget så sager jag att jag funderat lite.
Min resa har faktiskt forandrat mig en del. Jag ar inte langre lika tvar på saker som jag var forr.
Det ar svårt att beskriva men saker och ting har på något sætt blivit lattare, vissa av dem iaf. Jag har lattare att ta kontakt med folk an jag hade tidigare. Jag kommer på mig sjalv md att sitta och ata saker jag tidigare vagrat rora. Så som jordgubbar och en mangd olika fisk-sorter.
Jag sitter hux-flux och samtalar med manniskor som jag tidigare undvikit. Och inte helt ensidiga samtal heller. Samtal som går fram och tillbaka. Samtal som jag faktiskt gillar. Det kanns som att jag har något att beratta om, något att fråga om.
Så har det inte alltid varit. Jag har sagt mina artighetsfraser och sedan dragit mig undan.
Nu nar jag ar ute och reser på det har viset så vill jag inte langre dra mig undan, jag vill lara kanna folk. Veta vilka de ar och hur de hamnat dar de befinner sig nar jag traffar dem.
Sjalvklart går det inte alltid att sitta och prata om allt mellan himmel och jord. Men så ofta jag kanner att jag hinner så forsoker jag.
Nu tanker sakert många (om det nu ar många som laser det har) att det ar ju sjalvklart att jag forandras så har. Och det ar det formodligen också. Men det ar intressant att kunna se tillbaka tre månader i olika situationer och kunna saga "så hade jag aldrig gjort"
Det får mig att undra over hur mycket jag kommer att forandras av den har resan nar den ar slut. Kanske kommer jag inte alls vara den mina vanner minns mig. Kanske kommer jag inte kunna kalla mina vanner for vanner langre.
Vem vet.
Over till dt jag ville skriva om idag.
Jag har funderat lite, eller mycket. Det beror nog på hur ens perspektiv till tid och liknande ser ut. Men då mitt eget perspektiv ar skapligt sondertrasat vid det hær laget så sager jag att jag funderat lite.
Min resa har faktiskt forandrat mig en del. Jag ar inte langre lika tvar på saker som jag var forr.
Det ar svårt att beskriva men saker och ting har på något sætt blivit lattare, vissa av dem iaf. Jag har lattare att ta kontakt med folk an jag hade tidigare. Jag kommer på mig sjalv md att sitta och ata saker jag tidigare vagrat rora. Så som jordgubbar och en mangd olika fisk-sorter.
Jag sitter hux-flux och samtalar med manniskor som jag tidigare undvikit. Och inte helt ensidiga samtal heller. Samtal som går fram och tillbaka. Samtal som jag faktiskt gillar. Det kanns som att jag har något att beratta om, något att fråga om.
Så har det inte alltid varit. Jag har sagt mina artighetsfraser och sedan dragit mig undan.
Nu nar jag ar ute och reser på det har viset så vill jag inte langre dra mig undan, jag vill lara kanna folk. Veta vilka de ar och hur de hamnat dar de befinner sig nar jag traffar dem.
Sjalvklart går det inte alltid att sitta och prata om allt mellan himmel och jord. Men så ofta jag kanner att jag hinner så forsoker jag.
Nu tanker sakert många (om det nu ar många som laser det har) att det ar ju sjalvklart att jag forandras så har. Och det ar det formodligen också. Men det ar intressant att kunna se tillbaka tre månader i olika situationer och kunna saga "så hade jag aldrig gjort"
Det får mig att undra over hur mycket jag kommer att forandras av den har resan nar den ar slut. Kanske kommer jag inte alls vara den mina vanner minns mig. Kanske kommer jag inte kunna kalla mina vanner for vanner langre.
Vem vet.
14 juli 2011
Danmark min gamla vän
Okej om jag ska vara helt ärlig så hade jag inte riktigt väntat mig att få tag på en internet uppkoppling så snart. Men inte ska man klaga för det!
Igår (alltså den 13 Juli) var en dag av ganska mycket resande.
Klockan 8:30 satte jag mig på bussen som lämnade Trollhättan mot Göteborg. Väl framme blev det tåg ner till Varberg.
I varberg traskade jag omkring en stund och försökte hitta Stena Line terminalen för att lämna min ryggsäck så att jag slapp släpa på den. Det visade sig snart att Stena Line är ondskefulla människor som minsann inte låte en komma in i Terminalen förrän 60 minuter innan båten går.
Vilket betyder för min del att jag inte har någonstans att gå på toaletten. Vilket nästan får mig att smälla av och putta ungen som står vid kaj kanten i sjön.
Men som den sansade och välmående människa jag är svär jag bara för mig själv och letar vidare efter ett ställe att lämna av min ryggsäck på. Jag hade ju 5 timmar på mig innan båten gick. Inte ville jag då dra på den hela tiden.
Till slut så upptäcker jag att Stena Line har två terminaler. Eller den ena är en typ av reception och inte terminal. Där visar det sig att de har en toalett, så jag behöver iaf inte gå och leta upp den där ungen. Men jag får inte lämna min rycksäck där. Av någon anledning. Minns inte nu vad tanten sa. Något om regler.
Letar vidare. Tågstationen borde vara ett bra ställe, där brukar de ha skåp.
Har ingen växel. Går till Pressbyrån för att få lite växel och måste köpa ett packet äckliga tuggummin för att snubben i kassan ska ge sig.
Växeln räcker inte. Antingen betalar jag de 50 kronorna för 24 timmar eller så får det vara säger maskinen.
Jag räcker fingret åt plåtburken och går för att tala med tjejen som sitter i informationsdisken för att se om hon kanske kan växla lite utan att jag måste köpa mig ett tåg också.
Det kan hon inte. Men hon är en alldeles fantastiskt söt och snäll människa så hon släpper in mig i ett rum där jag kan ställa väskan i ett par timmar. Dit är det bara hon som har tillträde.
Tackar alldeles för många gånger och ger mig glatt ut mot Varbergs fästning.
Tänker ta mig en fika i den gamla borgen och njuta lite av vädret som visserligen inte var världens bästa men ändå riktigt bra. Alla fik är upptagna och väldigt dyra. Traskar bara runt lite i fästningen istället.
Passerar en guidegrupp där två personer utklädda till två personer fast från tre eller fyra hundra år sedan. De får mig att tänka på någon jag mötte tidigare under resan.
Hon jobbade visst på Karlsborgs fästning. Med någon adventure-guide-tur-spännande-grej. Henne borde jag pratat mer med. Men det fanns som inte tid. Ibland gör det inte det.
Men vem vet, kanske träffs man igen en dag.
Tillbaka till min berättelse nu, efter ett varv på fästningen går jag in till varberg centrum. Kikar på marknaden, lite butiker. Letar efter ett ställe att käka på.
Slutar med en pizzeria mitt emot tågstationen. Det blir så ibland. Man letar efter något som skall vara exklusivt men hittar tillslut en pizzeria. Fan om det ska till något mer för att må gott ändå.
Sätter mig sedan på stationen och läser en stund. Jag är sällan en sån som kan gå på stan och bara titta på grejer. Jag ser det mesta av intresse för mig på en 30 minuters tur längs några gator och sen behövs det inget mer.
När det börjar bli dags att ge sig av så tackar jag än en gång flickan i informationsdisken för att hon är så snäll och går sedan till terminalen som jag inte fick komma in i tidigare. Nu får jag komma inte.
Väl på båten läser jag ännu mer, det finns inte mycket annat att göra. Sverige förlorar mot Japan och jag läser ut Lars Keplers "Hypnotisören"
Mycket bra bok, jag är så fascinerad av att böckerna om Joona Lina får mig på så gott humör. Dom är skrivna om människor som jag verkligen gillar. De skojjar med varandra. Beter sig som riktiga människor skulle göra.
Jag hoppas jag kan skriva sånna människor en dag.
Framme i Danmark/Grenå klockan elva på kvällen. Innan jag stiger av båten kikar jag på en karta över orten för att orientera mig lite och se om jag hittar en camping. Det tar mig nästan två timmar att komma fram till campingen. Det är nästan kolsvart ute och påvägen gör jag en liten avstickare ut till stranden för att se på havet i natten. Tror mig se en figur komma gående över sanden. Men det är mycket mörkt och svårt att fokusera på blicken. Orkar inte vänta på att vad det nu är skall komma fram så jag går tillbaka till vägen och letar mig fram till campingen.
Första tältnatten på länge. Lite hemtrevligt att få sova i tältet igen. Sover gott trots att det blåser som om hela världen håll på att gå under utanför.
På morgonen regnar det. Värre än jag någonsin varit med om. Betalar för campingen och ger mig av mot Grenå-centrum. När jag är framme så är jag genomblöt. Helt dränkt. Det var som om hela himlen förvandlats till ett Duracell-batteri/ it just kept going, and going, and going. Regnet alltså.
Kan inte gå till nästa anhalt som är en bekant till en bekant igen. Det regnar för mycket. Tar tåget istället.
Väldigt trevliga människor, mycket engelska blir det då ena är amerikan.
Bra att få öva lite.
Pratar om allt möjligt.
Äter en god middag.
Sitter och skriver.
Går och lägger mig...
Igår (alltså den 13 Juli) var en dag av ganska mycket resande.
Klockan 8:30 satte jag mig på bussen som lämnade Trollhättan mot Göteborg. Väl framme blev det tåg ner till Varberg.
I varberg traskade jag omkring en stund och försökte hitta Stena Line terminalen för att lämna min ryggsäck så att jag slapp släpa på den. Det visade sig snart att Stena Line är ondskefulla människor som minsann inte låte en komma in i Terminalen förrän 60 minuter innan båten går.
Vilket betyder för min del att jag inte har någonstans att gå på toaletten. Vilket nästan får mig att smälla av och putta ungen som står vid kaj kanten i sjön.
Men som den sansade och välmående människa jag är svär jag bara för mig själv och letar vidare efter ett ställe att lämna av min ryggsäck på. Jag hade ju 5 timmar på mig innan båten gick. Inte ville jag då dra på den hela tiden.
Till slut så upptäcker jag att Stena Line har två terminaler. Eller den ena är en typ av reception och inte terminal. Där visar det sig att de har en toalett, så jag behöver iaf inte gå och leta upp den där ungen. Men jag får inte lämna min rycksäck där. Av någon anledning. Minns inte nu vad tanten sa. Något om regler.
Letar vidare. Tågstationen borde vara ett bra ställe, där brukar de ha skåp.
Har ingen växel. Går till Pressbyrån för att få lite växel och måste köpa ett packet äckliga tuggummin för att snubben i kassan ska ge sig.
Växeln räcker inte. Antingen betalar jag de 50 kronorna för 24 timmar eller så får det vara säger maskinen.
Jag räcker fingret åt plåtburken och går för att tala med tjejen som sitter i informationsdisken för att se om hon kanske kan växla lite utan att jag måste köpa mig ett tåg också.
Det kan hon inte. Men hon är en alldeles fantastiskt söt och snäll människa så hon släpper in mig i ett rum där jag kan ställa väskan i ett par timmar. Dit är det bara hon som har tillträde.
Tackar alldeles för många gånger och ger mig glatt ut mot Varbergs fästning.
Tänker ta mig en fika i den gamla borgen och njuta lite av vädret som visserligen inte var världens bästa men ändå riktigt bra. Alla fik är upptagna och väldigt dyra. Traskar bara runt lite i fästningen istället.
Passerar en guidegrupp där två personer utklädda till två personer fast från tre eller fyra hundra år sedan. De får mig att tänka på någon jag mötte tidigare under resan.
Hon jobbade visst på Karlsborgs fästning. Med någon adventure-guide-tur-spännande-grej. Henne borde jag pratat mer med. Men det fanns som inte tid. Ibland gör det inte det.
Men vem vet, kanske träffs man igen en dag.
Tillbaka till min berättelse nu, efter ett varv på fästningen går jag in till varberg centrum. Kikar på marknaden, lite butiker. Letar efter ett ställe att käka på.
Slutar med en pizzeria mitt emot tågstationen. Det blir så ibland. Man letar efter något som skall vara exklusivt men hittar tillslut en pizzeria. Fan om det ska till något mer för att må gott ändå.
Sätter mig sedan på stationen och läser en stund. Jag är sällan en sån som kan gå på stan och bara titta på grejer. Jag ser det mesta av intresse för mig på en 30 minuters tur längs några gator och sen behövs det inget mer.
När det börjar bli dags att ge sig av så tackar jag än en gång flickan i informationsdisken för att hon är så snäll och går sedan till terminalen som jag inte fick komma in i tidigare. Nu får jag komma inte.
Väl på båten läser jag ännu mer, det finns inte mycket annat att göra. Sverige förlorar mot Japan och jag läser ut Lars Keplers "Hypnotisören"
Mycket bra bok, jag är så fascinerad av att böckerna om Joona Lina får mig på så gott humör. Dom är skrivna om människor som jag verkligen gillar. De skojjar med varandra. Beter sig som riktiga människor skulle göra.
Jag hoppas jag kan skriva sånna människor en dag.
Framme i Danmark/Grenå klockan elva på kvällen. Innan jag stiger av båten kikar jag på en karta över orten för att orientera mig lite och se om jag hittar en camping. Det tar mig nästan två timmar att komma fram till campingen. Det är nästan kolsvart ute och påvägen gör jag en liten avstickare ut till stranden för att se på havet i natten. Tror mig se en figur komma gående över sanden. Men det är mycket mörkt och svårt att fokusera på blicken. Orkar inte vänta på att vad det nu är skall komma fram så jag går tillbaka till vägen och letar mig fram till campingen.
Första tältnatten på länge. Lite hemtrevligt att få sova i tältet igen. Sover gott trots att det blåser som om hela världen håll på att gå under utanför.
På morgonen regnar det. Värre än jag någonsin varit med om. Betalar för campingen och ger mig av mot Grenå-centrum. När jag är framme så är jag genomblöt. Helt dränkt. Det var som om hela himlen förvandlats till ett Duracell-batteri/ it just kept going, and going, and going. Regnet alltså.
Kan inte gå till nästa anhalt som är en bekant till en bekant igen. Det regnar för mycket. Tar tåget istället.
Väldigt trevliga människor, mycket engelska blir det då ena är amerikan.
Bra att få öva lite.
Pratar om allt möjligt.
Äter en god middag.
Sitter och skriver.
Går och lägger mig...
12 juli 2011
Adjö Trollhättan
Det blev en mycket kortare visit än jag från början räknat med.
Men så går det ibland.
I morgon ger jag mig av mot Göteborg, därefter Varberg och slutligen Danmark.
Av någon anledning vill jag väldigt gärna komma ut ur landet väldigt fort.
Det här betyder också att mina inlägg nog kommer att skrivas något mer sällan. Eftersom jag inte längre kommer att ha användning för mitt mobila bredband.
Men så går det ibland.
I morgon ger jag mig av mot Göteborg, därefter Varberg och slutligen Danmark.
Av någon anledning vill jag väldigt gärna komma ut ur landet väldigt fort.
Det här betyder också att mina inlägg nog kommer att skrivas något mer sällan. Eftersom jag inte längre kommer att ha användning för mitt mobila bredband.
11 juli 2011
Adjö Jönköping, goddag Trollhättan
Nu måste jag nog förklara lite vad som faktiskt hänt. Det gick väldigt mycket snabbare än jag tänkt mig från början.
Jag lämnade Jönköping igår eftermiddag med tanken att gå från Ulricehamn till Borås.
Men eftersom det inte fanns någon turistinformation öppen visste jag inte vilken led jag skulle följa för att hamna rätt, så jag kikade på en informationstavla i femton minuter och tog den vandringsled som såg ut att gå åt rätt håll.
Det gjorde den inte. Leden jag valt bestämde sig för att gå ett varv runt sjön som staden ligger vid.
Så fick det bli tänkte jag och hoppades på att hitta en camping eller liknande som jag kunde bo på, och ta nya tag nästa dag.
Rätt som det är när jag går där och trampar så kommer jag förbi ett sommarställe där en hel drös otroligt trevliga människor sitter och njuter i solen. De frågar lite om vad jag håller på med och vart jag är påväg och helt plötsligt bjuder de in mig på middag.
Vilket jag inte riktigt väntat mig.
Men gott var det.
Så om ni läser det här, Tack så otroligt mycket för maten och sällskapet!
Och sen får jag erbjudandet om lift till Göteborg.
Inte riktigt vad jag väntat mig där heller, men jag är inte den som tackar nej när lyckan slår mig i ansiktet med en stekpanna.
En tur till Göteborg senare och jag befinner mig på Lisebergs camping, där dom vill ha nästan 300:- för att låta mig slå upp tältet och sova en stund. Jag känner mig alldeles för snål får något sånt så jag ger mig av igen. Samtidigt börjar det spöregna.
Tar spårvagnen in till centrum och hoppar på en buss upp till trollhättan där fler fantastiska människor bor som jag faktiskt får låna ett rum hos.
De fantastiska trollhätteborna kände jag sen tidigare.. om det behövde förklaras.
Så här är jag nu, i hammocken. Dator i mitt knä och bok vid min sida.
Ett oväntat äventyr att skriva ner. Och ett par dagar då jag inte har något planerat.
Resan till göteborg har sparat mig ungefär en och en halv kanske två veckors vandringstid. Så jag ligger före schemat.
Och det är aldrig fel.
Jag lämnade Jönköping igår eftermiddag med tanken att gå från Ulricehamn till Borås.
Men eftersom det inte fanns någon turistinformation öppen visste jag inte vilken led jag skulle följa för att hamna rätt, så jag kikade på en informationstavla i femton minuter och tog den vandringsled som såg ut att gå åt rätt håll.
Det gjorde den inte. Leden jag valt bestämde sig för att gå ett varv runt sjön som staden ligger vid.
Så fick det bli tänkte jag och hoppades på att hitta en camping eller liknande som jag kunde bo på, och ta nya tag nästa dag.
Rätt som det är när jag går där och trampar så kommer jag förbi ett sommarställe där en hel drös otroligt trevliga människor sitter och njuter i solen. De frågar lite om vad jag håller på med och vart jag är påväg och helt plötsligt bjuder de in mig på middag.
Vilket jag inte riktigt väntat mig.
Men gott var det.
Så om ni läser det här, Tack så otroligt mycket för maten och sällskapet!
Och sen får jag erbjudandet om lift till Göteborg.
Inte riktigt vad jag väntat mig där heller, men jag är inte den som tackar nej när lyckan slår mig i ansiktet med en stekpanna.
En tur till Göteborg senare och jag befinner mig på Lisebergs camping, där dom vill ha nästan 300:- för att låta mig slå upp tältet och sova en stund. Jag känner mig alldeles för snål får något sånt så jag ger mig av igen. Samtidigt börjar det spöregna.
Tar spårvagnen in till centrum och hoppar på en buss upp till trollhättan där fler fantastiska människor bor som jag faktiskt får låna ett rum hos.
De fantastiska trollhätteborna kände jag sen tidigare.. om det behövde förklaras.
Så här är jag nu, i hammocken. Dator i mitt knä och bok vid min sida.
Ett oväntat äventyr att skriva ner. Och ett par dagar då jag inte har något planerat.
Resan till göteborg har sparat mig ungefär en och en halv kanske två veckors vandringstid. Så jag ligger före schemat.
Och det är aldrig fel.
09 juli 2011
Snuttar ur någon dag i Jönköping
Osorterat
Någon typ av båt glider in i hamnen, samma typ som får agera resturang i Leksand. Två våningsplan och en skorsten som får mig att tro att båten drivs med vedeldning. Det stämmer nog inte, båtar av den typen föds med dieselmotor.
Stationen i Jönköping. Väntar i många timmar här. Läser för det mesta, skriver en del.
Inget viktigt skrivs. Tittar ut bakom mig, genom glasrutan och över spåren. Där på andra sidan har en ambulans och en polisbil stannat till.
Kan inte avgöra vad som händer. Gissar att några alkisar blivit alledes för glada av sig. Så glada att en av dem får åka hem i ambulansen.
Gick en sväng vid halv fem för att köpa mig något att äta. En pizza i vanlig ordning. Inte fantastiskt god, men den dög. Läst 470 sidor Stieg Larsson. Sidor värda att läsa.
Hjälper en kille att köpa sig en tågbiljett, han hade inget betalkort. Och turistinformationen var stängd, så de kunde inte heller hjälpa honom. En trevlig figur. Blev glad åt biljetten. Blev glad själv av att hjälpa till.
En man hälsar glatt och frågar vart jag är påväg. Svarar som vanligt "till Italien" och ler mot honom. Mannen som jag aldrig sett förr sätter sig bredvid mig och verkar imponerad. Vissa blir det.
Plötsligt kommer han på att han inte känner mig, det trodde han tydligen. Är visst lik någon som heter Tom.
Jag har aldrig träffat Tom.
Mannen ber om ursäkt men jag svarar att det inte är någon fara och önskar honom en bra dag.
Han säger adjö och lämnar mig med ett märkligt möte att berätta om.
Övernattat hos en bekant, en gammal bekant som jag inte träffat på några år. Ett kärt återseende.
Det blev en lång natt, trång säng får två personer. Vaknar konstant när man vänder på sig. Får se hur nästa natt blir. Det har varit på tal att införskaffa en ny säng.
Jag har byggt en säng.
En sväng på köpcentrum. Vin, plåster och en säng på Ikea. Tung sak. Otymplig att försöka lämpa in i bussen.
Men det går. Trött i armarna.
Sitter och dricker mig full på billigt vin och minttu. Som på den gamla goda tiden. Köpte ett väldigt gott vin men fick aldrig upp korken. Så den flaskan blev stående.
Min gamla bekanta och en vän till denna bekanta och jag, sitter i ett litet källarrum. Vinet dricks i glada tag och det är trevligt.
Min bekanta och vännen till denna bekanta är tillbaka igen, dags att sova.
Delar säng med bekantas vän.
Vaknar lite bakfull. Ger mig av till statoil för att få mig två päron och två apelsinjuice. En bra start på dagen. En bra sommarmorgon.
Säkert 30 minuter i duschen. Långa steg mellan sådana duschar. Duschar där jag inte måste betala för varannan liter varmvatten.
Dyr fika på Wiener Konditori. Ingen höjdare till varmchoklad. Men en skapligt god kaka och bra miljö att sitta och läsa i, så det gjorde jag. Nästan länge nog för någon att komma och säga åt mig. Men inte riktigt.
en flöjt
en skrivbok
en penna
två böcker
vandringsstavar
byxor
kamerastativ
uppladdningsbarlampa
batterier
saker som jag köpt men som jag inte behövde alla
så är det nu
i denna dag
vad blir nästa steg?
kanske blir det fler snuttar som får berätta om det.
Någon typ av båt glider in i hamnen, samma typ som får agera resturang i Leksand. Två våningsplan och en skorsten som får mig att tro att båten drivs med vedeldning. Det stämmer nog inte, båtar av den typen föds med dieselmotor.
Stationen i Jönköping. Väntar i många timmar här. Läser för det mesta, skriver en del.
Inget viktigt skrivs. Tittar ut bakom mig, genom glasrutan och över spåren. Där på andra sidan har en ambulans och en polisbil stannat till.
Kan inte avgöra vad som händer. Gissar att några alkisar blivit alledes för glada av sig. Så glada att en av dem får åka hem i ambulansen.
Gick en sväng vid halv fem för att köpa mig något att äta. En pizza i vanlig ordning. Inte fantastiskt god, men den dög. Läst 470 sidor Stieg Larsson. Sidor värda att läsa.
Hjälper en kille att köpa sig en tågbiljett, han hade inget betalkort. Och turistinformationen var stängd, så de kunde inte heller hjälpa honom. En trevlig figur. Blev glad åt biljetten. Blev glad själv av att hjälpa till.
En man hälsar glatt och frågar vart jag är påväg. Svarar som vanligt "till Italien" och ler mot honom. Mannen som jag aldrig sett förr sätter sig bredvid mig och verkar imponerad. Vissa blir det.
Plötsligt kommer han på att han inte känner mig, det trodde han tydligen. Är visst lik någon som heter Tom.
Jag har aldrig träffat Tom.
Mannen ber om ursäkt men jag svarar att det inte är någon fara och önskar honom en bra dag.
Han säger adjö och lämnar mig med ett märkligt möte att berätta om.
Övernattat hos en bekant, en gammal bekant som jag inte träffat på några år. Ett kärt återseende.
Det blev en lång natt, trång säng får två personer. Vaknar konstant när man vänder på sig. Får se hur nästa natt blir. Det har varit på tal att införskaffa en ny säng.
Jag har byggt en säng.
En sväng på köpcentrum. Vin, plåster och en säng på Ikea. Tung sak. Otymplig att försöka lämpa in i bussen.
Men det går. Trött i armarna.
Sitter och dricker mig full på billigt vin och minttu. Som på den gamla goda tiden. Köpte ett väldigt gott vin men fick aldrig upp korken. Så den flaskan blev stående.
Min gamla bekanta och en vän till denna bekanta och jag, sitter i ett litet källarrum. Vinet dricks i glada tag och det är trevligt.
Min bekanta och vännen till denna bekanta är tillbaka igen, dags att sova.
Delar säng med bekantas vän.
Vaknar lite bakfull. Ger mig av till statoil för att få mig två päron och två apelsinjuice. En bra start på dagen. En bra sommarmorgon.
Säkert 30 minuter i duschen. Långa steg mellan sådana duschar. Duschar där jag inte måste betala för varannan liter varmvatten.
Dyr fika på Wiener Konditori. Ingen höjdare till varmchoklad. Men en skapligt god kaka och bra miljö att sitta och läsa i, så det gjorde jag. Nästan länge nog för någon att komma och säga åt mig. Men inte riktigt.
en flöjt
en skrivbok
en penna
två böcker
vandringsstavar
byxor
kamerastativ
uppladdningsbarlampa
batterier
saker som jag köpt men som jag inte behövde alla
så är det nu
i denna dag
vad blir nästa steg?
kanske blir det fler snuttar som får berätta om det.
05 juli 2011
Hej kära barn!
Befinner mig i Bankeryd utanför Jönköping just nu.
hastigt och lustigt.
Gav mig igår av från Hjo och insåg snabbt att det är fruktansvärt trist att vandra utanför Hjo, det hade jag ingen lust med. Så jag ringde runt och checkade läget, kom fram till att jag hade en bekant här som jag kunde sova hos.
Hörde av mig och sagt och gjort så blev det så.
Liftade ner från Hjo längs väg 195.
Träffade en skåning som var på väg till Blekinge, han hade varit uppe vid Mariehamn eller nått och kontrollerat om det är möjligt att sätta upp vindkraftverk där. Kommer inte ihåg om han berättade ifall så var fallet eller ej.
Men vi kom rätt bra överens, han hade varit ute i världen och luffat runt i sin ungdom så han sa att han förstod hur det var. Att så vid vägkanten och vifta med armen åt folk som kör förbi.
Har av någon anledning fått för mig att fippla en massa med min dator i något försök att få den att fungera bättre.
Vilket resulterat i att ljudet och den trådlösa funktionen i datorn inte fungerar och den känner inte längre av det mobila bredbandet.
Spännande :)
Var länge sen jag fick fixa till något sånt här så vi får se hur det går. Kanske kan jag inte längre använda datorn. Då kommer det dröja länge mellan uppdateringarna. Eller så kanske jag faktiskt klarar av det :)
Vi får se helt enkelt!
Önska mig lycka till!
hastigt och lustigt.
Gav mig igår av från Hjo och insåg snabbt att det är fruktansvärt trist att vandra utanför Hjo, det hade jag ingen lust med. Så jag ringde runt och checkade läget, kom fram till att jag hade en bekant här som jag kunde sova hos.
Hörde av mig och sagt och gjort så blev det så.
Liftade ner från Hjo längs väg 195.
Träffade en skåning som var på väg till Blekinge, han hade varit uppe vid Mariehamn eller nått och kontrollerat om det är möjligt att sätta upp vindkraftverk där. Kommer inte ihåg om han berättade ifall så var fallet eller ej.
Men vi kom rätt bra överens, han hade varit ute i världen och luffat runt i sin ungdom så han sa att han förstod hur det var. Att så vid vägkanten och vifta med armen åt folk som kör förbi.
Har av någon anledning fått för mig att fippla en massa med min dator i något försök att få den att fungera bättre.
Vilket resulterat i att ljudet och den trådlösa funktionen i datorn inte fungerar och den känner inte längre av det mobila bredbandet.
Spännande :)
Var länge sen jag fick fixa till något sånt här så vi får se hur det går. Kanske kan jag inte längre använda datorn. Då kommer det dröja länge mellan uppdateringarna. Eller så kanske jag faktiskt klarar av det :)
Vi får se helt enkelt!
Önska mig lycka till!
03 juli 2011
En rast i Hjo
Kära dagbok.
Nu sitter jag på campingen i Hjo och somnar nästan.
Är väldigt trött nu för tiden.
Vet inte riktigt vad det beror på, kanske har jag sovit för lite, eller så kanske har jag ätit för lite.
Eller kanske gått för lite.
I morgon borde jag ge mig av.
Försöka följa den där Vätternleden så att jag kommer mig ner till Jönköping någon gång.
Jag to bussen hit från Karlsborg. Minns inte varför jag inte gick.
Kändes väl bara enklare att ta bussen.
Har upptäckt något nu när jag sovit på campingar.
Att jag har hitills varit jätte dålig på att sätta upp mitt tält.
Det har aldrig varit så rymligt som det är nu.
Jag har alltid tidigare slagit i tår eller huvud i tältduken. Men det beror inte på att tältet inte är tillräckligt stort.
Det är det.
Jag har helt enkelt inte slagit upp det korrekt.
Liggunderlag är märkligt avkopplande.
Har läst några rätt bra böcker på sista tiden.
Odjuret och Flickan under gatan av Roslund & Hellström.
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson
De hängdas evangelium av Robert Karjel
Paganinikontraktet av Lars Keppler
Jag rekommenderar alla., Men jag måste ändå säga att Roslund & Hellström inte kan skriva romaner för sitt liv.
När man ställer upp deras böcker mot Paganin- eller Män som hatar kvinnor bleknar Roslund & Hellström till nästan ingenting.
De tar upp väldigt intressanta och viktiga ämnen, att det lever folk i tunnlar under stockholms gator, hur vi handskas med pedofiler och våldtäktsförbrytare, hur vi ser på folk som har fått stämpeln "sexualförbrytare" och en del andra också.
Problemet de har är att alla karaktärer som används för att lägga fram dessa ämnen och sättet historien i deras båda böcker är uppbyggd framstår som otroligt amatörmässigt.
De använder sig av alldeles för många clichéer utan att lägga fram dessa på ett realistiskt sätt.
Jag ger fulständigt fan i att deras kriminalkomissarie Ewert Grens lyssnar på Siw Malmkvist som om han vore besatt och dansar runt på sitt kontor klockan halv sex på morgonen innan hans kollegor har dykt upp om jag inte får någon vettig förklaring till det.
Han beter sig som en bäbis och framstår inte alls som en professionell polis. Det jag frågar mig hela tiden när den mannen dyker upp är "Varför i helvete ser folk upp till honom? Vad har han gjort som satt honom i den position han sitter i?"
Han har en kollega vid namn Svensundkvist eller något liknande som de självklart inte kan låta bli att göra till Grens raka motsats.
Där Grens är tjurig och håller på genom böckerna som om han vore en bäbis på 60 år är Sven samlad och lugn. Så typiskt Good-cop/Bad-cop att jag vill elda upp böckerna!
Men det gör jag inte, för i slutet av varje bok har de skrivit hur de kom fram till karaktärerna som de har med i sina böcker...dock sido karaktärer, skurkar, folk på fängelser, flickorna i tunnlarna. Dessa karaktärer.
Tyvärr måste vi dras med Sundkvist och Grens, dom är inte riktiga, dom är Roslund och Hellström hittat på.. Det är därför dom är så jäkla dåliga.
Och det som är så fascinerade med resten av karaktärsgalleriet är att nästan alla funnits på riktigt i någon form.
Men jag är ju ingen riktig kritiker av böcker.
Därför slutar jag här. Jag har inte någon väl uttänkt åsik om det här, inte läst igenom texten. Inte skrivit om den. Den är som den är.
Färdig.
Nu sitter jag på campingen i Hjo och somnar nästan.
Är väldigt trött nu för tiden.
Vet inte riktigt vad det beror på, kanske har jag sovit för lite, eller så kanske har jag ätit för lite.
Eller kanske gått för lite.
I morgon borde jag ge mig av.
Försöka följa den där Vätternleden så att jag kommer mig ner till Jönköping någon gång.
Jag to bussen hit från Karlsborg. Minns inte varför jag inte gick.
Kändes väl bara enklare att ta bussen.
Har upptäckt något nu när jag sovit på campingar.
Att jag har hitills varit jätte dålig på att sätta upp mitt tält.
Det har aldrig varit så rymligt som det är nu.
Jag har alltid tidigare slagit i tår eller huvud i tältduken. Men det beror inte på att tältet inte är tillräckligt stort.
Det är det.
Jag har helt enkelt inte slagit upp det korrekt.
Liggunderlag är märkligt avkopplande.
Har läst några rätt bra böcker på sista tiden.
Odjuret och Flickan under gatan av Roslund & Hellström.
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson
De hängdas evangelium av Robert Karjel
Paganinikontraktet av Lars Keppler
Jag rekommenderar alla., Men jag måste ändå säga att Roslund & Hellström inte kan skriva romaner för sitt liv.
När man ställer upp deras böcker mot Paganin- eller Män som hatar kvinnor bleknar Roslund & Hellström till nästan ingenting.
De tar upp väldigt intressanta och viktiga ämnen, att det lever folk i tunnlar under stockholms gator, hur vi handskas med pedofiler och våldtäktsförbrytare, hur vi ser på folk som har fått stämpeln "sexualförbrytare" och en del andra också.
Problemet de har är att alla karaktärer som används för att lägga fram dessa ämnen och sättet historien i deras båda böcker är uppbyggd framstår som otroligt amatörmässigt.
De använder sig av alldeles för många clichéer utan att lägga fram dessa på ett realistiskt sätt.
Jag ger fulständigt fan i att deras kriminalkomissarie Ewert Grens lyssnar på Siw Malmkvist som om han vore besatt och dansar runt på sitt kontor klockan halv sex på morgonen innan hans kollegor har dykt upp om jag inte får någon vettig förklaring till det.
Han beter sig som en bäbis och framstår inte alls som en professionell polis. Det jag frågar mig hela tiden när den mannen dyker upp är "Varför i helvete ser folk upp till honom? Vad har han gjort som satt honom i den position han sitter i?"
Han har en kollega vid namn Svensundkvist eller något liknande som de självklart inte kan låta bli att göra till Grens raka motsats.
Där Grens är tjurig och håller på genom böckerna som om han vore en bäbis på 60 år är Sven samlad och lugn. Så typiskt Good-cop/Bad-cop att jag vill elda upp böckerna!
Men det gör jag inte, för i slutet av varje bok har de skrivit hur de kom fram till karaktärerna som de har med i sina böcker...dock sido karaktärer, skurkar, folk på fängelser, flickorna i tunnlarna. Dessa karaktärer.
Tyvärr måste vi dras med Sundkvist och Grens, dom är inte riktiga, dom är Roslund och Hellström hittat på.. Det är därför dom är så jäkla dåliga.
Och det som är så fascinerade med resten av karaktärsgalleriet är att nästan alla funnits på riktigt i någon form.
Men jag är ju ingen riktig kritiker av böcker.
Därför slutar jag här. Jag har inte någon väl uttänkt åsik om det här, inte läst igenom texten. Inte skrivit om den. Den är som den är.
Färdig.
30 juni 2011
Goddag Karlsborg!
Så var man här.
Ena dagen är man där och andra här.
Det blev en rask marsh genom skogen till Granvik från Stenkällegården.
Granvik där inga bussar finns.
Inte en enda.
Ringde till och med till ett bussbolag men dom fick inte plocka upp folk efter vägen. Tipset jag fick var att lifta.
Och att lifta är något som jag drar mig lite för.
Då folk i Sverige hatar att plocka upp liftare mer än något annat när de kör bil.
Bestämde mig för att gå in på ett fik innan jag lämnade Granvik för att få mig lite nya krafter. Så jag orkade stå där vid sidan av vägen, i värmen, och försöka vifta in någon till kanten. Se så lite ut som en mördare jag bara kan. Så där som man gör när man ska lifta.
Hade dock inga pengar till något fika. Damen tog bara kontanter och mina kontanter hade jag uppenbarligen tappat i skogen. Men damen var en väldigt vänlig dam så hon bjöd på en bit chokladkaka och en dricka. I gengäld mot att jag gör lite skamlös reklam för hennes café.
Så om ni någonsin har vägarna förbi Granvik så sväng in och köp något hos henne. Och betala alldeles för mycket. Det gör som ingenting.
Tillbaka till mitt liftande nu.
Efter 45 minuter så stannade slutligen en vänlig människa och skrapade loss mig från asfalten. Där jag smält ihop till en liten hög i värmen.
Han gav mig skjuts hit till Karlsborgs Camping där jag nu sitter i mitt tält och skriver den här bloggen.
Kom på ett sätt att binda ihop en historia med en annan också.
Fast det har ni som läser den här bloggen inget större intresse av just nu. Men det var ändå intressant att vara med om hur jag på något vis fick Martin Blåduk, historien om den väldiga stenvarelsen och den här resan att alla bli del av en och samma sak.
Bara jag håller kvar tankarna på rätt sätt så kan det nog utvecklas till något spännande.
Den som lever får se som det heter :)
Ena dagen är man där och andra här.
Det blev en rask marsh genom skogen till Granvik från Stenkällegården.
Granvik där inga bussar finns.
Inte en enda.
Ringde till och med till ett bussbolag men dom fick inte plocka upp folk efter vägen. Tipset jag fick var att lifta.
Och att lifta är något som jag drar mig lite för.
Då folk i Sverige hatar att plocka upp liftare mer än något annat när de kör bil.
Bestämde mig för att gå in på ett fik innan jag lämnade Granvik för att få mig lite nya krafter. Så jag orkade stå där vid sidan av vägen, i värmen, och försöka vifta in någon till kanten. Se så lite ut som en mördare jag bara kan. Så där som man gör när man ska lifta.
Hade dock inga pengar till något fika. Damen tog bara kontanter och mina kontanter hade jag uppenbarligen tappat i skogen. Men damen var en väldigt vänlig dam så hon bjöd på en bit chokladkaka och en dricka. I gengäld mot att jag gör lite skamlös reklam för hennes café.
 | |
| Titta bara vad gulligt det är. |
Tillbaka till mitt liftande nu.
Efter 45 minuter så stannade slutligen en vänlig människa och skrapade loss mig från asfalten. Där jag smält ihop till en liten hög i värmen.
Han gav mig skjuts hit till Karlsborgs Camping där jag nu sitter i mitt tält och skriver den här bloggen.
Kom på ett sätt att binda ihop en historia med en annan också.
Fast det har ni som läser den här bloggen inget större intresse av just nu. Men det var ändå intressant att vara med om hur jag på något vis fick Martin Blåduk, historien om den väldiga stenvarelsen och den här resan att alla bli del av en och samma sak.
Bara jag håller kvar tankarna på rätt sätt så kan det nog utvecklas till något spännande.
Den som lever får se som det heter :)
29 juni 2011
En hel romanjävel till inlägg!
Oh boy, nu kommer en till sån där gigantisk sak där jag ska försöka sammanfatta vad som hänt under de senaste fem dagarna i ett och samma inlägg.
Då kör vi igång.
Nu är nästan bergslagsleden slut, en etapp kvar som jag kommer att ta imorgon.
En och en halv vecka har det tagit. Och en och annan människa har jag sett. Fast det är inte riktigt sant, jag har sett en del människor när jag kommit till civiliserade platser. Platser med vandrarhem och lite annat. Men inga butiker längsleden. Vilket är lite besvärligt måste jag säga. Men jag har kunnat köpa lite bröd och ost på något hotell jag passerat.
En härlig kombination om jag någonsin hittat en.
Men det är som inga större problem ändå. Jag knallar på där i skogen och har jag tur träffar jag någon rolig människa efter vägen. Träffar jag ingen människa så blir det en dag i ensamhet. Så där som det brukar vara.
Övernattade i Gråmons vindskydd en natt. Vid klockan tjugo i fyra på morgonen vaknar jag av att det kommer en annan vandrare och lägger sig i vindskyddet för att sova.
Nästa morgon är han uppe innan mig och packar sina saker.
Det visar sig vara en dansk kille i min egen ålder som också är ute på vandring genom landet.
Men han är lite märklig av sig. Han hade när han kom fram till vindskyddet mitt i natten gått cirka 60 kilometer enligt honom själv. Plus att han var rätt berusad. Han hade trydligen druckit upp en 35:a whiskey under dagen och var alltså ganska berusad. Och som man gör när man är full, vilket vi alla säkert vet.
Man går.
Som bara fan.
Men han var en rolig figur att prata med. Vi delade lite erfarenheter och berättade om vad vi håll på med, varför vi var där vi var så att säga.
Han blev ganska imponerad av mitt pådrag att vandra till Italien, och jag blev imponerad av hans 60 kilometers trip. Mäkta imponerade av varandra tog vi i hand och skjildes åt. Vi skulle visserligen åt samma håll, men han gick nästan en timme innan mig så vi slog aldrig följe.
Jag packade ihop mina saker jag också efter en hastig frukost och gav mig iväg.
Ett par timmar senare hittade jag honom sovandes vid ett annat vindskydd. Med sina saker utspridda över hela vindskydded och sovandes rakt upp och ner på backen framför beslöt jag mig för att det nog var bäst om han fick fortsätta sova och gick vidare.
Träffade under dagen på ett par som var ute och vandrade tillsammans med sin hund som precis fått en ny klövjeväska att vänja sig vid. Hunden såg otroligt glad ut, det gjorde också kvinnan som höll i hunden, men mannen som gick bakom såg inge vidare glad ut alls.
Alla tre verkade ha köpt sin utrustning samtidigt då både mannen och kvinnan hade likadana kläder på sig.
Hunden hade inga kläder på sig som tur var, det var varmt nog med dem på.
Själv måste jag sett väldigt sliten ut, svettig som bara den och rejält trött. Den här leden som jag kanske sagt tidigare är inte lätt att vandra.
Den böljar upp och ner konstant.
Vilket får mig att fundera på hur de munkar som använde sig av leden på medeltiden orkade med skiten. Det är ju knappt att jag gör det och jag ska ju vara ung och stark.
Kanske borde förtydliga lite grann.
Under medeltiden så fanns i Ramundeboda ett kloster, det är nu bara ruiner kvar, men alldeles intill finns en trevlig sockenstuga där man kan få sig både fika och en säng om man så önskar.
I alla fall så vandrade dessa klostermunkar söderut fyra-fem mil till Ohlshammar där de tog en båt över Vättern för att träffa andra munkar på andra sidan.
Hur klarade de av att göra denna resa?
Som jag sag så är den inte lätt nu. Men de reste väl på ett annat sätt på den tiden kan jag tänka mig.
De bar inte själva på speciellt mycket packning. Packdjur måste de ju haft med sig som bar på det allra tygsta.
Har under dagarna som gått passerat Tivedstorp och hämnat i Stenkällegården.
Tivedstorp var en väldigt vackerplats.
Typiskt "Pettson område". Vet du inte vad det betyder så gå och läs en bok om gubben Pettson. Kika på hur omgivningarna ser ut. Och ignorera alla så kryp och figurer som har en massa lustiga saker för sig. De finns tyvärr inte på riktigt.
Men om du gör det så förstår du vad jag menar med "Pettson område"
Satt och snackade en stund med personalen som jobbade på fiket där.
De fick mig att känna mig gammal.
Men det var rätt skoj ändå.
Stenkällegården är inte lika skoj måste jag erkänna.
Dels kostar det 170 kr att få slå upp tältet där det i Tivedstorp kostade bara 100 :-
Sen kostade deras hemmagjorda hamburgare 139 kr och den var inte ens speciellt god.
Besviken är jag, på den här platsen.
Men ibland måste man väl få vara det också.
I morgon bär det av till söder till så att jag på något sätt hamnar i Karlsborg.
Hur?
Ja säg det. Jag har faktiskt ingen aning om hur man tar sig dit härifrån.
Men det löser sig nog.
Till nästa gång!
Till nästa gång.
Då kör vi igång.
Nu är nästan bergslagsleden slut, en etapp kvar som jag kommer att ta imorgon.
En och en halv vecka har det tagit. Och en och annan människa har jag sett. Fast det är inte riktigt sant, jag har sett en del människor när jag kommit till civiliserade platser. Platser med vandrarhem och lite annat. Men inga butiker längsleden. Vilket är lite besvärligt måste jag säga. Men jag har kunnat köpa lite bröd och ost på något hotell jag passerat.
En härlig kombination om jag någonsin hittat en.
Men det är som inga större problem ändå. Jag knallar på där i skogen och har jag tur träffar jag någon rolig människa efter vägen. Träffar jag ingen människa så blir det en dag i ensamhet. Så där som det brukar vara.
Övernattade i Gråmons vindskydd en natt. Vid klockan tjugo i fyra på morgonen vaknar jag av att det kommer en annan vandrare och lägger sig i vindskyddet för att sova.
Nästa morgon är han uppe innan mig och packar sina saker.
Det visar sig vara en dansk kille i min egen ålder som också är ute på vandring genom landet.
Men han är lite märklig av sig. Han hade när han kom fram till vindskyddet mitt i natten gått cirka 60 kilometer enligt honom själv. Plus att han var rätt berusad. Han hade trydligen druckit upp en 35:a whiskey under dagen och var alltså ganska berusad. Och som man gör när man är full, vilket vi alla säkert vet.
Man går.
Som bara fan.
Men han var en rolig figur att prata med. Vi delade lite erfarenheter och berättade om vad vi håll på med, varför vi var där vi var så att säga.
Han blev ganska imponerad av mitt pådrag att vandra till Italien, och jag blev imponerad av hans 60 kilometers trip. Mäkta imponerade av varandra tog vi i hand och skjildes åt. Vi skulle visserligen åt samma håll, men han gick nästan en timme innan mig så vi slog aldrig följe.
Jag packade ihop mina saker jag också efter en hastig frukost och gav mig iväg.
Ett par timmar senare hittade jag honom sovandes vid ett annat vindskydd. Med sina saker utspridda över hela vindskydded och sovandes rakt upp och ner på backen framför beslöt jag mig för att det nog var bäst om han fick fortsätta sova och gick vidare.
Träffade under dagen på ett par som var ute och vandrade tillsammans med sin hund som precis fått en ny klövjeväska att vänja sig vid. Hunden såg otroligt glad ut, det gjorde också kvinnan som höll i hunden, men mannen som gick bakom såg inge vidare glad ut alls.
Alla tre verkade ha köpt sin utrustning samtidigt då både mannen och kvinnan hade likadana kläder på sig.
Hunden hade inga kläder på sig som tur var, det var varmt nog med dem på.
Själv måste jag sett väldigt sliten ut, svettig som bara den och rejält trött. Den här leden som jag kanske sagt tidigare är inte lätt att vandra.
Den böljar upp och ner konstant.
Vilket får mig att fundera på hur de munkar som använde sig av leden på medeltiden orkade med skiten. Det är ju knappt att jag gör det och jag ska ju vara ung och stark.
Kanske borde förtydliga lite grann.
Under medeltiden så fanns i Ramundeboda ett kloster, det är nu bara ruiner kvar, men alldeles intill finns en trevlig sockenstuga där man kan få sig både fika och en säng om man så önskar.
I alla fall så vandrade dessa klostermunkar söderut fyra-fem mil till Ohlshammar där de tog en båt över Vättern för att träffa andra munkar på andra sidan.
Hur klarade de av att göra denna resa?
Som jag sag så är den inte lätt nu. Men de reste väl på ett annat sätt på den tiden kan jag tänka mig.
De bar inte själva på speciellt mycket packning. Packdjur måste de ju haft med sig som bar på det allra tygsta.
Har under dagarna som gått passerat Tivedstorp och hämnat i Stenkällegården.
Tivedstorp var en väldigt vackerplats.
Typiskt "Pettson område". Vet du inte vad det betyder så gå och läs en bok om gubben Pettson. Kika på hur omgivningarna ser ut. Och ignorera alla så kryp och figurer som har en massa lustiga saker för sig. De finns tyvärr inte på riktigt.
Men om du gör det så förstår du vad jag menar med "Pettson område"
Satt och snackade en stund med personalen som jobbade på fiket där.
De fick mig att känna mig gammal.
Men det var rätt skoj ändå.
Stenkällegården är inte lika skoj måste jag erkänna.
Dels kostar det 170 kr att få slå upp tältet där det i Tivedstorp kostade bara 100 :-
Sen kostade deras hemmagjorda hamburgare 139 kr och den var inte ens speciellt god.
Besviken är jag, på den här platsen.
Men ibland måste man väl få vara det också.
I morgon bär det av till söder till så att jag på något sätt hamnar i Karlsborg.
Hur?
Ja säg det. Jag har faktiskt ingen aning om hur man tar sig dit härifrån.
Men det löser sig nog.
Till nästa gång!
Till nästa gång.
24 juni 2011
Va? Är det midsommar?
Glad midsommar!
Sitter i källaren på Svartå-herrgård och lånar deras el-uttag. Behövde ladda mobilen, och datorn :)
Snälla var de också som sålde mig en limpa.
Tro nog jag blev förvånad när jag kom in till samhället Svartå och upptäcker att allt är stängt.
Då visste jag inte att det är midsommar.
Det blir så när man sover ute i skogen i flera dar. Man som tappar bort allt var tid heter. Det är inte det viktigaste i ens liv om man säger så.
Håller på att traska mig igenom bergslagsleden just nu. Den är inte lätt att vandra. Många partier med svår terräng och då jag inte vill slita ut mina fötter allt för hastigt igen så tar jag det mycket försiktigt.
4 mil har tagit mig nästan tre dagar.
Men. Jag har inte bråttom så det får ta den tid det tar.
I lite mer än en månad har jag varit ute nu. Inte illa om jag får säga det själv :)
Nu ska jag packa mina saker och dra vidare
ha det bra så hörs vi igen någon dag.
Sitter i källaren på Svartå-herrgård och lånar deras el-uttag. Behövde ladda mobilen, och datorn :)
Snälla var de också som sålde mig en limpa.
Tro nog jag blev förvånad när jag kom in till samhället Svartå och upptäcker att allt är stängt.
Då visste jag inte att det är midsommar.
Det blir så när man sover ute i skogen i flera dar. Man som tappar bort allt var tid heter. Det är inte det viktigaste i ens liv om man säger så.
Håller på att traska mig igenom bergslagsleden just nu. Den är inte lätt att vandra. Många partier med svår terräng och då jag inte vill slita ut mina fötter allt för hastigt igen så tar jag det mycket försiktigt.
4 mil har tagit mig nästan tre dagar.
Men. Jag har inte bråttom så det får ta den tid det tar.
I lite mer än en månad har jag varit ute nu. Inte illa om jag får säga det själv :)
Nu ska jag packa mina saker och dra vidare
ha det bra så hörs vi igen någon dag.
20 juni 2011
En hastig visit i Örebro
Sa jag inte det?
Att jag skulle till Örebro? Bara en snabbis?
Kunde svurit på att jag berättade det.
Nåja, nu är det ju försent, för imorgon bär det av igen.
Men i Örebro har jag varit, hastigt traskat fram längs med en gata och tittat surt på människor som passerat. Inte för att jag faktiskt varit sur, utan mest för att jag ser ganska sur ut i solen. Lite som en en vampyr.
I morgon hoppar jag på Bergslagsleden. Är så jäkla taggad så jag kan knappt sitta still. Att säga att man är taggad på att få gå med tjugofem kilo på ryggen kanske inte låter som mycket, men om du någonsin börjar med en sån här resa så förstår du precis vad jag känner just nu.
Så mycket att se och så mycket att göra.
Men som jag sa, så börjar det i morgon.
Hej från en kartong tills vi ses nästa gång.
Att jag skulle till Örebro? Bara en snabbis?
Kunde svurit på att jag berättade det.
Nåja, nu är det ju försent, för imorgon bär det av igen.
Men i Örebro har jag varit, hastigt traskat fram längs med en gata och tittat surt på människor som passerat. Inte för att jag faktiskt varit sur, utan mest för att jag ser ganska sur ut i solen. Lite som en en vampyr.
I morgon hoppar jag på Bergslagsleden. Är så jäkla taggad så jag kan knappt sitta still. Att säga att man är taggad på att få gå med tjugofem kilo på ryggen kanske inte låter som mycket, men om du någonsin börjar med en sån här resa så förstår du precis vad jag känner just nu.
Så mycket att se och så mycket att göra.
Men som jag sa, så börjar det i morgon.
Hej från en kartong tills vi ses nästa gång.
18 juni 2011
Fortsättningen på början
Dags för en stund av återberättande från tidigare dagar.
Som jag sa i inlägget från dagen innan idag, så har jag slitit ut mina fötter och därför varit tvungen att vila.
Tio dagar har det blivit totalt. Fötterna återhämtat sig har och träffat min kära Carmen jag gjort.
Bisse falk heter den väldigt trevliga människa jag har vilat hos, en vän till min mor, författare och hundtokig.
För två dagar sedan kom min mor själv förbi då hon hade en hund utställning att besöka. En utställning jag följt med på idag. I morgon fortsätter den och det är då som Carmen skall ställas.
Så vi får se hur det går. Kanske går det bra, kanske går det dåligt.
Tre veckor sedan jag träffade båda sist. Det var riktigt roligt att få se dem båda igen. Att en dag komma hem och få träffa resten av familjen kommer nog vara en hjödpunkt på den här resan.
Hundmänniskor är märkliga av sig. Har du någonsin varit på en utställning och verkligen studerad människorna som kommer med sina hundar får du se alla typer som någonsin vandrat på denna Jord.
Väldigt många väljer hundar som liknar dem själva, både i hur de rör sig och hur de ser ut.
Vad beror det på? Att sitta på hundutställning är som att vara Pongo i "Pongo och de 101 dalmatinerna" och titta ut genom fönstret på alla som passerar på gatan nedanför. Och varje person ser exakt ut som sin hund.
Nu när jag läser vad jag skrivit har det ju inte blivit så mycket återberättande.
...ett mysterium att lösas
Som jag sa i inlägget från dagen innan idag, så har jag slitit ut mina fötter och därför varit tvungen att vila.
Tio dagar har det blivit totalt. Fötterna återhämtat sig har och träffat min kära Carmen jag gjort.
Bisse falk heter den väldigt trevliga människa jag har vilat hos, en vän till min mor, författare och hundtokig.
För två dagar sedan kom min mor själv förbi då hon hade en hund utställning att besöka. En utställning jag följt med på idag. I morgon fortsätter den och det är då som Carmen skall ställas.
Så vi får se hur det går. Kanske går det bra, kanske går det dåligt.
Tre veckor sedan jag träffade båda sist. Det var riktigt roligt att få se dem båda igen. Att en dag komma hem och få träffa resten av familjen kommer nog vara en hjödpunkt på den här resan.
Hundmänniskor är märkliga av sig. Har du någonsin varit på en utställning och verkligen studerad människorna som kommer med sina hundar får du se alla typer som någonsin vandrat på denna Jord.
Väldigt många väljer hundar som liknar dem själva, både i hur de rör sig och hur de ser ut.
Vad beror det på? Att sitta på hundutställning är som att vara Pongo i "Pongo och de 101 dalmatinerna" och titta ut genom fönstret på alla som passerar på gatan nedanför. Och varje person ser exakt ut som sin hund.
Nu när jag läser vad jag skrivit har det ju inte blivit så mycket återberättande.
...ett mysterium att lösas
16 juni 2011
En tid senare
Hur lång tid har det gått nu?
Enligt min egen högteknologiska klocka som finns inopererad i min arm så var det tio dagar sen jag skrev något sist. Och det kan nog stämma, för jag har ingen tidsuppfattning längre.
Vi litar på dig mysteriska klocka, vad skulle vi göra utan dig? Förmodligen använda oss av en vanlig klocka.
Men nog om detta. Jag har något viktigt att berätta.
Jag tar bussen!
Till Örebro.
Eller kanske inte.
Jag har lyckats trasa sönder mina fötter och har spenerat de senaste dagarna med att vila. Förmodligen har jag dragit på mig något som kallas för "hälsporre" och är inte mycket mer spännande än att det gör ont som satan själv när jag använder mina små fötter.
Efter all denna vila så är det mycket bättre, har införskaffat nya sulor till mina trogna kängor och ska börja tejpa hälen så att detta kanske inte händer igen.
Vila fick jag göra hos en vän till min mor, sitta valpvakt och ta hand om hennes hundar. En mycket trevlig människa, det är faktiskt dom flesta människor jag träffat på under den här resan.
Inte för att människorna varit speciellt många.
Folk i Sverige vill inte plocka upp liftare. Kanske har de något emot Rutger Hauer...vad vet jag.
Tog mig hit ner till Smedjebacken via buss och tåg. Så ja, jag har fuskat. Jag går inte hela vägen till Italien.
Men sen kan jag inte riktigt minnas att jag någonsin skrev på ett kontrakt att gå hela vägen. Det var nog mest bara mitt ego som pratade då.
Kanske tar buss eller tåg igen. Kanske inte.
Vi får se helt enkelt. Jag gör det som känns skoj.
Ska försöka hålla bloggen uppdaterad lite oftare, är så duktig på att hitta på en massa andra saker att göra istället för att skriva här.
Så som tröst för min inaktivitet får ni här en bild.
PÅ MITT TÄLT!
Enligt min egen högteknologiska klocka som finns inopererad i min arm så var det tio dagar sen jag skrev något sist. Och det kan nog stämma, för jag har ingen tidsuppfattning längre.
Vi litar på dig mysteriska klocka, vad skulle vi göra utan dig? Förmodligen använda oss av en vanlig klocka.
Men nog om detta. Jag har något viktigt att berätta.
Jag tar bussen!
Till Örebro.
Eller kanske inte.
Jag har lyckats trasa sönder mina fötter och har spenerat de senaste dagarna med att vila. Förmodligen har jag dragit på mig något som kallas för "hälsporre" och är inte mycket mer spännande än att det gör ont som satan själv när jag använder mina små fötter.
Efter all denna vila så är det mycket bättre, har införskaffat nya sulor till mina trogna kängor och ska börja tejpa hälen så att detta kanske inte händer igen.
Vila fick jag göra hos en vän till min mor, sitta valpvakt och ta hand om hennes hundar. En mycket trevlig människa, det är faktiskt dom flesta människor jag träffat på under den här resan.
Inte för att människorna varit speciellt många.
Folk i Sverige vill inte plocka upp liftare. Kanske har de något emot Rutger Hauer...vad vet jag.
Tog mig hit ner till Smedjebacken via buss och tåg. Så ja, jag har fuskat. Jag går inte hela vägen till Italien.
Men sen kan jag inte riktigt minnas att jag någonsin skrev på ett kontrakt att gå hela vägen. Det var nog mest bara mitt ego som pratade då.
Kanske tar buss eller tåg igen. Kanske inte.
Vi får se helt enkelt. Jag gör det som känns skoj.
Ska försöka hålla bloggen uppdaterad lite oftare, är så duktig på att hitta på en massa andra saker att göra istället för att skriva här.
Så som tröst för min inaktivitet får ni här en bild.
PÅ MITT TÄLT!
 |
| Titta bara! Där har jag bott fler nätter än jag kan minnas och kommer bo fler nätter än jag vill räkna. |
07 juni 2011
Måsten och krav som vanligt i framtiden
Måsten, ständiga måsten. Saker som måste göras. Alltid göras.
Läste en bok om människor som bodde i tunnlar under Stockolm. 15 meter ner.
Det är inte ett liv man ska vilja leva, det ska det inte.
Läste en bok om människor som bodde i tunnlar under Stockolm. 15 meter ner.
Det är inte ett liv man ska vilja leva, det ska det inte.
Men det lockar ändå
inga krav från någon, inget ansvar
eller förväntan.
Bara jag
min förmåga att överleva
och min skrivbok
Vissa skriver för att få ur sig saker och ting, sånt det inte vill eller kan hålla inne.
Säger att de lider när de gör det men att de skulle lida ännu mer om de inte gjorde det.
Något jag inte förstår.
Varför stanna i det lidande som finns?
Varför inte lämna orsaken till lidande vad den nu kan vara och gå vidare?
Jag förstår det inte.
Skriver gör jag för att jag vill det, för att jag väljer att göra det.
För att jag gillar det oavsett vad andra har för åsikter om saken.
Inget måste, inget krav
Bara Jag
Mygg-skit-stigen och snusmumriken
God afton..fast det är mitt på dagen. (God afton låter bättre)
På plats i Leksand, städernas stad. Bravadernas bravad! Att ta sig hit det vill säga.
Den här "Siljanleden" även kallad "Mygg-skit-stigen" är inte riktigt så vacker som folk på turistbyråerna här omkring och i broschyrerna vill få oss att tro.
På plats i Leksand, städernas stad. Bravadernas bravad! Att ta sig hit det vill säga.
Den här "Siljanleden" även kallad "Mygg-skit-stigen" är inte riktigt så vacker som folk på turistbyråerna här omkring och i broschyrerna vill få oss att tro.
 |
| Titta bara, så där skulle det ha sett ut i broschyren "Siljansleden, världens åttonde underverk" |
 |
| Så här såg det ut i min broschyr "Mygg-skit-stigen, för dig som gillar mygg och skit" |
I andra nyheter för dagen så tror jag att jag håller på att förvandlas till snusmumriken från Mumintrollet. Det jag saknar är en tjusig hatt, min är inte lika ball som hans. Plus att jag inte röker pipa eller spelar munspel. Det där med piprökandet blir det nog inte så mycket med, har inte råd att köpa tobak hela tiden. Men jag kan skaffa mig en flöjt och spela på den.
Då förvandlas jag till Martin-blåduk, Snusmumriken wannabe nummer ett!
Fortsättning följer..
02 juni 2011
Välkommen till Overlook
Framme i Mora.
På ett vandrarhem som ser ut som The Overlook från the shining. Och jag är Jack Torrance.
En porrblaska inne på toan, ser ut som att den legat sedan 80-talet. Tillsammans med kaklet från väggen intill.
Snål som jag är så har jag valt det här stället för att det var det billigaste jag kunde hitta.
Man får väl vad man betalar för antar jag.
Själva vandringen hit var inte speciellt händelserik, var nära att glömma min kamera (jo jag har faktiskt en)
Men bilder verkar jag inte få till...
Se på fan.. där är ju en.
Av Rosttjärn om jag inte ser helt fel (vilket jag inte gör)
Där tog jag mig minsann ett dopp andra dagen efter att jag lämnat Sälen. Kallt som bara den, men det var rätt skönt att ligga och torka på bryggan där ute.
Total torka...på något vettigt att säga.
När jag kom fram till Mora trodde jag att jag hade jätte mycket att skriva om. Men det verkar som att jag inte alls har det. Märkligt. Kanske går det bättre i morgon.
Vi får se.
28 maj 2011
Hej igen
Idag bär det av mot Mora längs Vasaloppsleden.
Om saker och ting går som jag tror att de kommer att göra så bör jag vara framme någon gång i slutet av nästa vecka.
90 km borde inte ta längre än så.
Hej från en kartong tills vi hörs nästa gång!
Om saker och ting går som jag tror att de kommer att göra så bör jag vara framme någon gång i slutet av nästa vecka.
90 km borde inte ta längre än så.
Hej från en kartong tills vi hörs nästa gång!
27 maj 2011
Kära dagbok
Hej
Det var ett tag sen nu, men här sitter vi igen. Jag här och ni som läser någon helt annanstans.
Min tanke med det här inlägget (den lilla som fanns för fem minuter sedan) var att göra ett litet bildspel för er där jag lägger upp en bild på något jag fotograferat under de senaste dagarna, skriva en rolig liten kommentar som får er att känna er sådär härliga inombords över att ni sitter just där ni sitter och inte där jag satt när jag tog bilden.
Men som ni säkert förstår så har tanken gått i kras. Här på Sälens vandrarhem är tyvärr inte uppkopplingen den bästa, vilket gör uppkladdandet av bilder mitt i texten väldigt långsamt, och jag orkar inte sitta här och vänta på att bilderna ska ladda färdigt. Så ni får helt enkelt föreställa er att jag har tagit vackra bilder av allt mellan himmel och jord.
Dock så måste jag tillägga att bland bilderna fanns ett antal månader ur FIB Aktuellts kalender från 1969..bara så att ni föreställer er det också.
Nu när vi tagit oss igenom detta lilla missöde ska vi väl fortsätta till det mest intressanta av allt.
Vad har jag egentligen gjort de senaste dagarna?
Jag staplar upp dem en efter en och beskriver det jag kan komma ihåg som är värt att veta.
Dag 1
Familjen bilar ner till "the drop zone" för att lämna mig där och låta mig påbörja min vandring till änglarnas land. Vi kom fram vid fem-halv sex tiden och det hade precis börjat regna.
Efter ett väldigt kort farväl trampade jag med friska steg ut i skogen längs Kungsleden mot spännande äventyr. Äventyren infann sig inte. Bara regn.
Efter ungefär en timmes trampande kom jag fram till den första raststugan där jag stannade och knaprade på ett äpple. Skickade ett sms till mamman för att checka läget (hade inte väntat mig att ha täckning så långt ute i ingenstans men uppenbarligen så vet jag inte lika mycket som jag tror)
Efter en kort rast fortsatte jag min färd längre in i skogen.
Men då regnet tilltog och jag var trött efter den långa färden med bil så kan jag väl tänka tillbaka och se att jag nog borde ha stannat.
När jag väl bestämde mig för att slå upp mitt tält var klockan nästan nio på kvällen. Genomblöt och irriterad över att ha läst kartan fel gång på gång kämpade jag febrilt med tältet för att på något sätt resa det utan att låta ryggsäcken med all packning bli blöt den med.
Det var naturligtvis inte lika lätt som jag hade önskat och efter att ha kontaktat min mor igen för att försäkra henne om att allt gick bra så la jag mig för att sova.
Jag åt ingen kvällsmat den dagen.
Och när jag låg där började jag fundera, över vad jag faktiskt gett mig in på (vilket jag aldrig gjort tidigare, tro det eller ej), hur otroligt långt ifrån allting jag faktiskt befann mig. Visserligen hade jag mottagning, möjligheten att ringa till vemsomhelst om jag ville det. Men att ringa till någon och möjligheten att gå ner och säga "hej" till någon är otroligt stor. Stor på ett sätt man inte kan tänka sig eller ens förstå om man inte legat där ute i ingenstans och upplevt den första hand.
Jag grät som jag inte gjort sedan jag var barn. Bölade rakt ut i tältet. Tårarna rann ner för ansiktet på mig.
Jag har gråtit över olika saker i mitt liv, saker som jag trott var värda att gråta över.
Men det var många år sedan jag grät på det viset.
Och sedan somnade jag.
Dag 2
När jag vaknade nästa morgon var jag genomfrusen. Klockan var tio över fyra och det första jag gjorde var att dra på mig min mössa, sätta på mig mina sockor och sen somna om.
Klockan var halv tio när jag vaknade nästa gång. Denna gång beslöt jag mig för att stiga upp på riktigt.
Jag tog mig tiden att koka lite choklad och äta lite ordentligt. Sedan packade jag ihop alla mina grejer och påbörjade min resa igen.
Känslan av ensamhet från kvällen innan hade bytts ut mot en glädje av upptäckarlust och njutning över det vackra vädret. Jag hörde av mig till min mor och berättade att natten gått bra men att jag känt mig lite illa till mods ändå.
Tappade min mössa någon gång under dagen. Traskade stadigt på i 16km innan jag återigen beslöt mig för att ta till tält och sovsäck för att sova.
Inte mycket spännande hände denna dag om jag ska vara ärlig. Inga djupa funderingar, bara glatt trampande längst stigar och över en och annan myr.
Dag 3
Denna dag hände faktiskt något intressant. När jag dragit ihop min packning och precis gett mig av träffade jag på något märkligt. En bil som stod parkerad. Tillhörande "Skidhuset" ett ställe som uppenbarligen hyr ut skidor och som tydligen skulle ligga innan Sälen.
Varför den stod parkerad där nära Stupsjön har jag absolut ingen aning om. Kanske något att undersöka med skidhuset själva.
På eftermiddagen träffade jag på ett par karlar som höll på att göra om den sommarled jag hade tänkt gå. Så jag blev tvungen att göra en omväg på nästan två kilometer innan jag till slut var framme i Flötingen.
Där det visade sig att man minsann inte planerar för att folk ska komma och vandra precis som dom vill. Det närmsta vandrarhemmet som fanns låg i Idre. Fyra fem mil bort.
Men turen var på min sida och mannen som ägde butiken jag snubblat in i hade en liten stuga han kunde tänka sig hyra ut. Sagt och gjort! Vi kastade oss in i mannens väldigt nya Ford Mustang GT och brakade i väg längs den lilla landsvägen snabbare än ni kan säga "Nationalencyklopedin"
Tre minuter senare var vi framme.
Det var en liten stuga på tre rum som inte ens var uppvärmd. Men där fanns en riktig säng och det var allt jag behövde. Plus att här hängde också på väggen tidigare nämnda kalender. Intressant att se hur skönhetsidealen såg ut på sextiotalet.
Dag 4
Nästa morgon gav jag mig av på nytt. Tanken var att gå längs landsvägen till en plats som heter Drevdagen och därifrån traska genom skogen till en liten by vid namn Mörkret.
Dels så att jag där kunde få vila mina fötter men också börja mitt nästa blogginlägg med "välkommen till mörkret"
Men så blev det inte, att gå längs asfalterad väg är ingen bra idè. Det är tråkigt som stryk och gör illa fötterna väldigt mycket.
Så jag blev tvungen att bryta för kvällen tidigare än planerat och stapla mig bort längs en liten skogsbilväg för att där hitta en passande plats att sova på.
Dag 5
Jag vaknade denna morgon och kände att jag aldrig skulle klara av att gå lika långt längs den satans vägen igen. Så jag bestämde mig för att ta bussen. Kvickt iväg tillbaka till den större vägen igen och hoppas att busschauffören var en trevlig karl som kunde stanna där det inte fanns någon hållplats.
Det var han. Men Dalatrafik har mystiska vanor för sig när det kommer till att välja hur man ska kunna ta sig från ett ställe till ett annat.
För att göra en lång historia något kortare så fick jag åka buss runt hela dalarna för att komma fram. Först till Mora, sen till Malung och sist till sälen. Och sen gå fem kilometer i regn för att komma till vandrarhemmet där jag nu sitter.
Så har min första vecka sett ut.
Vad har jag då lärt mig av allt det här?
- att gå på toaletten ute i det vilda är faktiskt mycket lättare än man kanske kan tänka sig. och det går mycket snabbare än att sitta på en vanlig toalett.
- att sova i tält kan vara otroligt kallt när det kommer ner till noll grader. Att sova med sockor och underställe och mössa och jacka och innerlakan och halsduk är inget att skämmas för!
Det var ett tag sen nu, men här sitter vi igen. Jag här och ni som läser någon helt annanstans.
Min tanke med det här inlägget (den lilla som fanns för fem minuter sedan) var att göra ett litet bildspel för er där jag lägger upp en bild på något jag fotograferat under de senaste dagarna, skriva en rolig liten kommentar som får er att känna er sådär härliga inombords över att ni sitter just där ni sitter och inte där jag satt när jag tog bilden.
Men som ni säkert förstår så har tanken gått i kras. Här på Sälens vandrarhem är tyvärr inte uppkopplingen den bästa, vilket gör uppkladdandet av bilder mitt i texten väldigt långsamt, och jag orkar inte sitta här och vänta på att bilderna ska ladda färdigt. Så ni får helt enkelt föreställa er att jag har tagit vackra bilder av allt mellan himmel och jord.
Dock så måste jag tillägga att bland bilderna fanns ett antal månader ur FIB Aktuellts kalender från 1969..bara så att ni föreställer er det också.
Nu när vi tagit oss igenom detta lilla missöde ska vi väl fortsätta till det mest intressanta av allt.
Vad har jag egentligen gjort de senaste dagarna?
Jag staplar upp dem en efter en och beskriver det jag kan komma ihåg som är värt att veta.
Dag 1
Familjen bilar ner till "the drop zone" för att lämna mig där och låta mig påbörja min vandring till änglarnas land. Vi kom fram vid fem-halv sex tiden och det hade precis börjat regna.
Efter ett väldigt kort farväl trampade jag med friska steg ut i skogen längs Kungsleden mot spännande äventyr. Äventyren infann sig inte. Bara regn.
Efter ungefär en timmes trampande kom jag fram till den första raststugan där jag stannade och knaprade på ett äpple. Skickade ett sms till mamman för att checka läget (hade inte väntat mig att ha täckning så långt ute i ingenstans men uppenbarligen så vet jag inte lika mycket som jag tror)
Efter en kort rast fortsatte jag min färd längre in i skogen.
Men då regnet tilltog och jag var trött efter den långa färden med bil så kan jag väl tänka tillbaka och se att jag nog borde ha stannat.
När jag väl bestämde mig för att slå upp mitt tält var klockan nästan nio på kvällen. Genomblöt och irriterad över att ha läst kartan fel gång på gång kämpade jag febrilt med tältet för att på något sätt resa det utan att låta ryggsäcken med all packning bli blöt den med.
Det var naturligtvis inte lika lätt som jag hade önskat och efter att ha kontaktat min mor igen för att försäkra henne om att allt gick bra så la jag mig för att sova.
Jag åt ingen kvällsmat den dagen.
Och när jag låg där började jag fundera, över vad jag faktiskt gett mig in på (vilket jag aldrig gjort tidigare, tro det eller ej), hur otroligt långt ifrån allting jag faktiskt befann mig. Visserligen hade jag mottagning, möjligheten att ringa till vemsomhelst om jag ville det. Men att ringa till någon och möjligheten att gå ner och säga "hej" till någon är otroligt stor. Stor på ett sätt man inte kan tänka sig eller ens förstå om man inte legat där ute i ingenstans och upplevt den första hand.
Jag grät som jag inte gjort sedan jag var barn. Bölade rakt ut i tältet. Tårarna rann ner för ansiktet på mig.
Jag har gråtit över olika saker i mitt liv, saker som jag trott var värda att gråta över.
Men det var många år sedan jag grät på det viset.
Och sedan somnade jag.
Dag 2
När jag vaknade nästa morgon var jag genomfrusen. Klockan var tio över fyra och det första jag gjorde var att dra på mig min mössa, sätta på mig mina sockor och sen somna om.
Klockan var halv tio när jag vaknade nästa gång. Denna gång beslöt jag mig för att stiga upp på riktigt.
Jag tog mig tiden att koka lite choklad och äta lite ordentligt. Sedan packade jag ihop alla mina grejer och påbörjade min resa igen.
Känslan av ensamhet från kvällen innan hade bytts ut mot en glädje av upptäckarlust och njutning över det vackra vädret. Jag hörde av mig till min mor och berättade att natten gått bra men att jag känt mig lite illa till mods ändå.
Tappade min mössa någon gång under dagen. Traskade stadigt på i 16km innan jag återigen beslöt mig för att ta till tält och sovsäck för att sova.
Inte mycket spännande hände denna dag om jag ska vara ärlig. Inga djupa funderingar, bara glatt trampande längst stigar och över en och annan myr.
Dag 3
Denna dag hände faktiskt något intressant. När jag dragit ihop min packning och precis gett mig av träffade jag på något märkligt. En bil som stod parkerad. Tillhörande "Skidhuset" ett ställe som uppenbarligen hyr ut skidor och som tydligen skulle ligga innan Sälen.
Varför den stod parkerad där nära Stupsjön har jag absolut ingen aning om. Kanske något att undersöka med skidhuset själva.
På eftermiddagen träffade jag på ett par karlar som höll på att göra om den sommarled jag hade tänkt gå. Så jag blev tvungen att göra en omväg på nästan två kilometer innan jag till slut var framme i Flötingen.
Där det visade sig att man minsann inte planerar för att folk ska komma och vandra precis som dom vill. Det närmsta vandrarhemmet som fanns låg i Idre. Fyra fem mil bort.
Men turen var på min sida och mannen som ägde butiken jag snubblat in i hade en liten stuga han kunde tänka sig hyra ut. Sagt och gjort! Vi kastade oss in i mannens väldigt nya Ford Mustang GT och brakade i väg längs den lilla landsvägen snabbare än ni kan säga "Nationalencyklopedin"
Tre minuter senare var vi framme.
Det var en liten stuga på tre rum som inte ens var uppvärmd. Men där fanns en riktig säng och det var allt jag behövde. Plus att här hängde också på väggen tidigare nämnda kalender. Intressant att se hur skönhetsidealen såg ut på sextiotalet.
Dag 4
Nästa morgon gav jag mig av på nytt. Tanken var att gå längs landsvägen till en plats som heter Drevdagen och därifrån traska genom skogen till en liten by vid namn Mörkret.
Dels så att jag där kunde få vila mina fötter men också börja mitt nästa blogginlägg med "välkommen till mörkret"
Men så blev det inte, att gå längs asfalterad väg är ingen bra idè. Det är tråkigt som stryk och gör illa fötterna väldigt mycket.
Så jag blev tvungen att bryta för kvällen tidigare än planerat och stapla mig bort längs en liten skogsbilväg för att där hitta en passande plats att sova på.
Dag 5
Jag vaknade denna morgon och kände att jag aldrig skulle klara av att gå lika långt längs den satans vägen igen. Så jag bestämde mig för att ta bussen. Kvickt iväg tillbaka till den större vägen igen och hoppas att busschauffören var en trevlig karl som kunde stanna där det inte fanns någon hållplats.
Det var han. Men Dalatrafik har mystiska vanor för sig när det kommer till att välja hur man ska kunna ta sig från ett ställe till ett annat.
För att göra en lång historia något kortare så fick jag åka buss runt hela dalarna för att komma fram. Först till Mora, sen till Malung och sist till sälen. Och sen gå fem kilometer i regn för att komma till vandrarhemmet där jag nu sitter.
Så har min första vecka sett ut.
Vad har jag då lärt mig av allt det här?
- att gå på toaletten ute i det vilda är faktiskt mycket lättare än man kanske kan tänka sig. och det går mycket snabbare än att sitta på en vanlig toalett.
- att sova i tält kan vara otroligt kallt när det kommer ner till noll grader. Att sova med sockor och underställe och mössa och jacka och innerlakan och halsduk är inget att skämmas för!
18 maj 2011
Ett Nytt Steg
Ett par dagar sedan jag uppdaterade senast. Det kommer nog ta tid innan jag vänjer mig vid att göra sånt här.
Så vad har hänt sen senast?
Vad är nytt?
-Tält har anlänt. Testat min första natt och insett att det kan bli skapligt kallt på nätterna häromkring.
Nytt försök skall göras, bättre förberedd denna gång.
-Vid närmare studier av karta och lite(ytterst lite) jävlar i en liten låda så har jag upptäckt den spännande informationen som rör: En stängd fjällstation, björnar, matsedel, antal dagar på fjället utan kontakt med civilisation och kompassen.
Svar på allt detta?
Närmsta öppna fjällstation har inte öppnat när jag börjar gå, den kommer jag till efter kanske fyra-fem dagar. Och har jag turen på min sida så har stället öppnat då. Annars för jag väl fortsätta gå antar jag:)
Det går björnsafari i området där jag ska gå...spännande. Det får bli ko-bjällra och skönsång då det uppenbarligen inte finns tillgång till björnspray här.'
Mycket mat blir det, och inte mycket till pizza heller, koka vatten i mängder och hoppas på att jag lyckas laga till sånt jag nästan aldrig tittat på förr.
Minst fyra stycken utan en själ.. har jag tur kanske det finns andra också, men kartan säger inte mycket som får mig att hoppas på den saken.
Kompass får man tydligen inte riktigt lära sig läsa på orienteringen i skolan, vem kunde tro det?
Ska försöka skaffa fram några bilder på skrotet jag ska bära runt på ryggen. Men det får bli en annan dag.
Bara tre dagar kvar nu...
Hej från en kartong tills vi hörs nästa gång
Så vad har hänt sen senast?
Vad är nytt?
-Tält har anlänt. Testat min första natt och insett att det kan bli skapligt kallt på nätterna häromkring.
Nytt försök skall göras, bättre förberedd denna gång.
-Vid närmare studier av karta och lite(ytterst lite) jävlar i en liten låda så har jag upptäckt den spännande informationen som rör: En stängd fjällstation, björnar, matsedel, antal dagar på fjället utan kontakt med civilisation och kompassen.
Svar på allt detta?
Närmsta öppna fjällstation har inte öppnat när jag börjar gå, den kommer jag till efter kanske fyra-fem dagar. Och har jag turen på min sida så har stället öppnat då. Annars för jag väl fortsätta gå antar jag:)
Det går björnsafari i området där jag ska gå...spännande. Det får bli ko-bjällra och skönsång då det uppenbarligen inte finns tillgång till björnspray här.'
Mycket mat blir det, och inte mycket till pizza heller, koka vatten i mängder och hoppas på att jag lyckas laga till sånt jag nästan aldrig tittat på förr.
Minst fyra stycken utan en själ.. har jag tur kanske det finns andra också, men kartan säger inte mycket som får mig att hoppas på den saken.
Kompass får man tydligen inte riktigt lära sig läsa på orienteringen i skolan, vem kunde tro det?
Ska försöka skaffa fram några bilder på skrotet jag ska bära runt på ryggen. Men det får bli en annan dag.
Bara tre dagar kvar nu...
Hej från en kartong tills vi hörs nästa gång
25 april 2011
Välkommen hit
Det här är vårt första steg mot något alldeles fantastiskt.
Tillsammans kommer vi att göra en resa på fem hundra mil, helt utan bil. Eller åtminstone så mycket det går utan bil. Och båt. För båt måste vi ta mellan Sverige och Danmark.
Men det löser vi när vi kommer dit.
Sen vet jag inte hur jag ska ta mig över Alperna heller.. åter igen något som vi löser när det problemet står för dörren.
Just nu vill jag bara hälsa er välkommen hit, till Martin blåduks äventyr i den vida världen.
Tillsammans kommer vi att göra en resa på fem hundra mil, helt utan bil. Eller åtminstone så mycket det går utan bil. Och båt. För båt måste vi ta mellan Sverige och Danmark.
Men det löser vi när vi kommer dit.
Sen vet jag inte hur jag ska ta mig över Alperna heller.. åter igen något som vi löser när det problemet står för dörren.
Just nu vill jag bara hälsa er välkommen hit, till Martin blåduks äventyr i den vida världen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)