Funderingar om min resa

Forst av allt vill jag ursækta att det ser så konstigt ut nar jag skriver. Men jag sitter vid en dansk dator som inte gillar att jag skriver på svenska. Men det får ni stå ut med. Iaf for den har gången.

Over till dt jag ville skriva om idag.

Jag har funderat lite, eller mycket. Det beror nog på hur ens perspektiv till tid och liknande ser ut. Men då mitt eget perspektiv ar skapligt sondertrasat vid det hær laget så sager jag att jag funderat lite.

Min resa har faktiskt forandrat mig en del. Jag ar inte langre lika tvar på saker som jag var forr.
Det ar svårt att beskriva men saker och ting har på något sætt blivit lattare, vissa av dem iaf. Jag har lattare att ta kontakt med folk an jag hade tidigare. Jag kommer på mig sjalv md att sitta och ata saker jag tidigare vagrat rora. Så som jordgubbar och en mangd olika fisk-sorter.

Jag sitter hux-flux och samtalar med manniskor som jag tidigare undvikit. Och inte helt ensidiga samtal heller. Samtal som går fram och tillbaka. Samtal som jag faktiskt gillar. Det kanns som att jag har något att beratta om, något att fråga om.

Så har det inte alltid varit. Jag har sagt mina artighetsfraser och sedan dragit mig undan.
Nu nar jag ar ute och reser på det har viset så vill jag inte langre dra mig undan, jag vill lara kanna folk. Veta vilka de ar och hur de hamnat dar de befinner sig nar jag traffar dem.
Sjalvklart går det inte alltid att sitta och prata om allt mellan himmel och jord. Men så ofta jag kanner att jag hinner så forsoker jag.

Nu tanker sakert många (om det nu ar många som laser det har) att det ar ju sjalvklart att jag forandras så har. Och det ar det formodligen också. Men det ar intressant att kunna se tillbaka tre månader i olika situationer och kunna saga "så hade jag aldrig gjort"

Det får mig att undra over hur mycket jag kommer att forandras av den har resan nar den ar slut. Kanske kommer jag inte alls vara den mina vanner minns mig. Kanske kommer jag inte kunna kalla mina vanner for vanner langre.
Vem vet.