Det är som att tala med en vägg.
Jag pratar och pratar och pratar in i fördärvet, vansinnet och hela jävla helvetet. Men inte är det någon som svarar. Tystnad. Öde. Bara sand och åter sand.
Väggen är ju bara metaforisk såklart. Inte är jag så illa däran att jag faktiskt står och pratar med en riktig vägg.
Det finns ändå inga väggar här att prata med så det sprack på den punkten också.
Bibione är tydligen värsta stället. För här är personalen otrevlig och när man kommer in i stan finns där fler turist-agenturer än det finns vanliga butiker. Hotell och åter hotell.
Fick åka obekvämt tåg i sju timmar för att komma hit, natt tåg var det och jag hade sittplats. I kupe med fem andra glada människor. Varav en var en liten jävla unge på tre-fyra år som aldrig kunde hålla käften och ungens odrägliga farsa skulle tvunget ha kupedörren öppen. Vilket resulterade i att nån kärring längre ner i vagnen kunde prata högre än en kyrkorgel och ytterligare förstöra sömnen för alla välmående människor som höll käft.
Som tur var hade jag min mp3-spelare med mig.. ungen och kärringen dog ju inte för det så lite fanns de kvar. Men bara som ett surr i bakgrunden.
Tills batterierna tog slut.
Massmord på halv-elva tåget.
En ny deckare av Agatha Christie...
Det blev ju självklart ingen massmord. Klockan halv två tystnade kärringen (nån bärhärtig själv slängde väll av henne i farten kan jag hoppas) och skitungen hade sen länge somnat.
Inte för att jag kunde somna. Jag satt i mitten. Och på båda sidorna om mig satt en äldre herre som nog inte hade uppskattat att en tjugoårig grabb dreglar över honom i sömnen.
Farsan började snarka som ett sågverk vid tre tiden. Desperat försökte jag att inte slå ihjäl honom, hitta något att dämpa ljudet med utan att döda honom.
Kom på att jag har ju fan musik på min mobil. Lyckan var gjord!
Kunde i lugn och ro (förutom sågverket till vänster) lyssna på min musik och vänta på att resan tog slut.
Vid femtiden var det dags för skitungen och farsan samt skitungens mor att stiga av. Hur mamman klarade av att leva i den kombinationen utan att bli vansinnig vet jag inte. Men sen kanske hon var vansinnig, vad vet jag. Jag är ju inte vansinnig, sånt känner jag inte igen på håll heller!
Så utan egentlig sömn steg jag av tåget vid halv sju tiden på morgonen och gav mig iväg för att hitta detta mystiska Bibione med sina stränder och fan vad det nu var.
Och här är jag nu.
Jag börjar få nog av äventyr av det här slaget på den här resan... det kanske är dags att vända hem
jag är hungrig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar