Jag åker hem

Det var ingen som märkte att polisen aldrig gjorde något framträdande senast?
Trots att jag placerade honom mitt i titeln också, glömde helt bort honom när jag väl kom igång med skrivandet.

Men till det viktiga här är inte polisen som inte fick vara med utan att jag ska åka hem.
I morgon blir det flyg från Milano till Oslo och som vanligt har jag ingen aning om vad som händer sen.
Det får jag lösa på plats.
Men troligen kommer jag vara hemma innan helgen.

Så det kommer nog vara slutet på den här resan.
Och således också slutet på den här bloggen.

Jag startade den för att dokumentera min resa för den som ville läsa.
Tanken från början var också att jag skulle använda den till att skriva ner historier och annat intressant jag kunde komma på under resans gång.
 Det hände inte ofta, inte lika ofta som jag hade väntat mig.
Jag drabbades inte lika ofta av inspiration som jag hade trott att jag skulle göra.

Inte heller höll jag mig till det jag från böjan hade planerat att jag skulle göra.
Gå alla 5000 kilometer från Grövelsjön till Castellucio. Redan tidigt gav jag upp och började ta tåg och likande för att komma fram. Från början var det uteslutande för att jag annars skulle skadat mig ganska ordentligt om jag inte gjort det. Men allt eftersom så gjorde jag det mer och mer för bekvämlighetens skull.
Jag tröttnade på att gå. På att vara ensam. På att aldrig göra något annat än att vakna på morgonen, dra på mig min ryggsäck och lunka iväg in i skogen för att kunna göra om processen nästa morgon.

Jag har inte varit lika ekonomisk som jag borde ha varit.
50 000 startade jag med.
En summa jag trodde skulle kunna räcka mig sex månader. Från Maj till December.
Men då jag mer och mer började stanna på Hotell och vandrarhem och liknande för att komma undan dåligt väder rann dessa pengar mig ur händerna fortare och fortare.
Jag liftade från Karlsborg ner till Jönköping, sen tog jag tåget till Ulrichehamn. Där fick jag lift till Göteborg.
Från göteborg blev det buss upp till Trollhättan och sen tåg ner till Varberg.
Jag tog tåget genom Danmark till Flensburg.
Jag gick till Eckernfröde innan jag åter tog tåget.
Denna gång till Hamburg.
Från Hamburg gick jag till Celle där jag än en gång hoppade på ett tåg.
Denna gång till tysk-scweiziskagränsen.
Sen har det bara varit tåg resten av vägen.
Så jag gick inte ens hälften av min utsatta sträcka.

Även om det är vad jag sagt till många människor jag träffat. Det har varit lättare än att försöka förklara hur allt har gått ihop.
Skulle jag säga att jag ångrar det? Nej, men jag är missnöjd med att jag inte klarade av att göra det.
Att jag inte var stark nog.
Som jag trodde att jag var när jag gav mig av.

Jag var och förmodligen fortfarande är otroligt naiv när det kommer till många saker på den här resan. Till exempel har jag hela tiden varit övertygad om att min ryggsäck har varit alldeles för tung för att någon skall försöka sig på att själa den. Och jag antar att den har varit det också då jag inte blivit bestulen sen jag startade. Alltid något antar jag.

Men det hände något märkligt när jag satt på stationen i Rom för några dagar sen.
Väntade på något tåg och hade helt enkelt satt mig ner i ett hörn för att läsa en stund.
Efter en tid kommer det ett gäng människor och sätter sig en liten bit ifrån mig och börjar käka lunch eller något, är inte så intresserad av dem utan fortsätter läsa. Helt plötsligt kommer två poliskonstaplar i full stridsrustning upp och då menar jag k-pist, skottsäkerväst, hjälm och hela schabraket. De kommer viftande med sina batonger och pratar på italienska.
Fattar inte riktigt vad som händer och säger att jag inte förstår vad de säger. Då svara den ena samtidigt som han pekar först på min ryggsäck som står två decimeter ifrån mig och sen på människorna som sitter och äter någon meter bort.
"vänligen lämna inte din väska utan uppsikt herrn, speciellt inte med zigenare så nära. Dom går inte att lita på."
Jag ser ut som ett frågetecken och fattar inte riktigt vad han snackar om. Vadå zigenare? tänker jag. Men båda poliserna har redan vänt sig mot gruppen som äter lunch och pratar nu med höga röster och viftar med sina batonger åt dem.
Det är uppenbart även för mig att poliserna vill ha bort dessa människor. Och de flyttar på sig. Och jag sitter och stirra på när allt det här händer.
Och jag fattar inte alls varför det händer.

Kanske är det här mitt sista inlägg, kanske inte.
Om så är fallet så skulle jag vilja tacka er som läst min blogg under dom här månaderna.
Jag vet inte riktigt vad ni väntade er(om ni nu väntade er något alls) men jag hoppas att ni inte tyckt illa om det jag skrivit här.
Så till nästa gång, när den än må komma.
Ha det bra..